Roliga saker och tråkiga (smärtsamma) saker.
Hej igen!
Låt mig ta det tråkiga först. Idag (tisdag) ville Gustav och Kajsa gärna vara hos kompisarna Sandra, Tess & Ellie en liten stund medan innan maten blev klar. Precis när laxen skulle in i ugnen så ringde Kajsa och sa; "Det är nog bäst att du kommer hit för Gustav har nog brutit armen".
Jag rusade naturligtvis till bilen och märkligt nog (Guds vägar äro outgrundliga) kom Gitte uppsvängande i samma ögonblick. Märkligt, därför att enligt planerna, skulle hon varit borta på middag med jobbet till åtminstone efter klockan 22. När vi kommer fram, sitter Gustav i Karens knä och ser lite ledsen ut. Han gråter inte men säger att han har ont i armen. Man behöver inte vara läkare för att se att hans lilla arm är bruten,. Den pekar i en vinkel som ingen arm borde peka i.
Vad som hänt är att några av barnen suttit på räcket till trappan (ca: 1 meter högt) och pratat. Plötsligt ramlar Gustav framlänges i stenbeläggningen, tar emot sig med vänsterarmen och får den under sig.
Jaha, akut läkarbesök, vart åker vi nu då? Jag ringer Eva Åström, som varit här länge och hon ger en perfekt vägbeskrivning.
Gustav sitter i Gittes knä och den brutna armen vilar på en kudde. Varje gång jag svänger eller bromsar gnäller Gustav lite grand. Han hade förmodligen jätteont, så jag måste säga att han var en riktig tuffing där i baksätet.
Det kom också lite blod från ett sår på armen och både Gitte och jag anade att det var ett brutet ben som gjort hål på huden inifrån och det ökade vår oro. Infektionsrisken är ganska stor vid öppna benbrott.
När vi kommer till akutmottagningen visar vi vårt försäkringkort, blir registrerade och får vänta ca:1/2 timma innan vi kommer in till en sjuksköterska. Efter ytterligare ganska lång väntan kommer röntgenläkaren och hon tar två bilder på Gustavs arm. Det visar sig att båda benen i armen är av och att de ligger ganska långt ifrån varandra. Detta betyder att det inte enbart går att gipsa, utan Gustav måste sövas. Operationen skall göras på ett annat sjukhus och Gitte får åka med i ambulansen och jag kör bakom.
Uppe på operationsavdelningen skall en sköterska sätta in en kanyl i Gustavs hand och när han får veta att det gör ungefär så ont som när ett bi sticker, så orkar han inte vara tuff och bita ihop längre. Han blir jätteledsen och gråter mycket och högt. All personal runt om (säkert 5-6 stycken) plus Gitte och jag försöker trösta och uppmuntra. Tänk själv att ha åtta personer runt din säng som pratar i mun på varandra. Lugnande? Knappast!
Efter en stund tar en skötare Gustavs hand i ett fast grepp och nålen kan sättas utan att Gustav reagerar nämnvärt.
Han körs iväg och både Gitte och jag är naturligtvis oroliga men mest är vi hungriga. Sjukhuset har en bra cafeteria och de "Subs" vi köper är kanongoda.
Vi väntar kanske i 35-40 minuter, sedan kommer läkaren ut och berättar att han tycker att allt ser bra ut. Han har lyckats få benen såpass linjära att läkningen bör gå utan problem. Det gäller dock att Gustav är försiktig i ett par veckor så att läkningen kommer igång ordentligt. Vi får också röntgenbilderna som visar benens läge efter ingreppet.
Just nu när jag skriver det här, så ringer Gitte från sjukhuset (hon skall ligga över där) och berättar att de haft svårt att väcka Gustav. Inte alls konstigt dock, det är mitt i natten och han är jättesvår att väcka i vanliga fall också.
De kommer säkert hem båda två imorgon. Kajsa sover över hos Sandra inatt och åker med henne till skolan imorgon.
Verkligen synd om Gustav med hans arm. Nu blir det ingen tennisskola, ingen simskola och heller inga bad i poolen på många veckor.
Ändå; det kunde varit mycket värre. T.ex. så kunde vi varit amerikaner som inte haft råd med sjukförsäkring. Det skall bli mycket spännande att se hur stor räkningen blir.
Nu till de trevliga sakerna som vi ägnat oss åt innan Gustavs olycka.
De flesta svenska barnen började i tennisskolan idag. Tränaren, Mariana, ställer ganska stora krav men uppmuntrar och har lekfulla övningar.
Förresten, det var ju vänsterarmen Gustav bröt, han kan nog spela tennis om några veckor. Han kommer att få en lika snygg enhansdbackhand som Roger Federer.
Tjejgänget samlat vid poolen i lördags. (säsongspremiär)
I fredags tappade Gustav en tand!!
Amanda, Kajsas kompis, har tappat fler!
Till sist bara några rader om lördagens besök på "Nascar"-banan i lördags.
LOWE`S speedway, rymmer 167.000 åskådare och det var fullsatt. Tjugofyra bilar rusar runt i hundra varv på en oval bana med doserade kurvor i tvåhundrafemtio km/tim.
Vinnaren fick 1 miljon dollar, övriga ingenting, snacka om "winner takes it all". En sport som drar fyra fullsatta Ullevi vid ett tillfälle, måste naturligtvis vara något speciellt men jag fattar det bara inte. Inte heller fattar jag tjusningen med baseball eller amerikansk fotboll.
Tyvärr säger det nog mer om min förmåga än om sporterna.
Den 10juni spelar Sverige mot Grekland i EM. Det är riktig idrott det !!! Och jag kommer att se matchen i svensk TV!
Låt mig ta det tråkiga först. Idag (tisdag) ville Gustav och Kajsa gärna vara hos kompisarna Sandra, Tess & Ellie en liten stund medan innan maten blev klar. Precis när laxen skulle in i ugnen så ringde Kajsa och sa; "Det är nog bäst att du kommer hit för Gustav har nog brutit armen".
Jag rusade naturligtvis till bilen och märkligt nog (Guds vägar äro outgrundliga) kom Gitte uppsvängande i samma ögonblick. Märkligt, därför att enligt planerna, skulle hon varit borta på middag med jobbet till åtminstone efter klockan 22. När vi kommer fram, sitter Gustav i Karens knä och ser lite ledsen ut. Han gråter inte men säger att han har ont i armen. Man behöver inte vara läkare för att se att hans lilla arm är bruten,. Den pekar i en vinkel som ingen arm borde peka i.
Vad som hänt är att några av barnen suttit på räcket till trappan (ca: 1 meter högt) och pratat. Plötsligt ramlar Gustav framlänges i stenbeläggningen, tar emot sig med vänsterarmen och får den under sig.
Jaha, akut läkarbesök, vart åker vi nu då? Jag ringer Eva Åström, som varit här länge och hon ger en perfekt vägbeskrivning.
Gustav sitter i Gittes knä och den brutna armen vilar på en kudde. Varje gång jag svänger eller bromsar gnäller Gustav lite grand. Han hade förmodligen jätteont, så jag måste säga att han var en riktig tuffing där i baksätet.
Det kom också lite blod från ett sår på armen och både Gitte och jag anade att det var ett brutet ben som gjort hål på huden inifrån och det ökade vår oro. Infektionsrisken är ganska stor vid öppna benbrott.
När vi kommer till akutmottagningen visar vi vårt försäkringkort, blir registrerade och får vänta ca:1/2 timma innan vi kommer in till en sjuksköterska. Efter ytterligare ganska lång väntan kommer röntgenläkaren och hon tar två bilder på Gustavs arm. Det visar sig att båda benen i armen är av och att de ligger ganska långt ifrån varandra. Detta betyder att det inte enbart går att gipsa, utan Gustav måste sövas. Operationen skall göras på ett annat sjukhus och Gitte får åka med i ambulansen och jag kör bakom.
Uppe på operationsavdelningen skall en sköterska sätta in en kanyl i Gustavs hand och när han får veta att det gör ungefär så ont som när ett bi sticker, så orkar han inte vara tuff och bita ihop längre. Han blir jätteledsen och gråter mycket och högt. All personal runt om (säkert 5-6 stycken) plus Gitte och jag försöker trösta och uppmuntra. Tänk själv att ha åtta personer runt din säng som pratar i mun på varandra. Lugnande? Knappast!
Efter en stund tar en skötare Gustavs hand i ett fast grepp och nålen kan sättas utan att Gustav reagerar nämnvärt.
Han körs iväg och både Gitte och jag är naturligtvis oroliga men mest är vi hungriga. Sjukhuset har en bra cafeteria och de "Subs" vi köper är kanongoda.
Vi väntar kanske i 35-40 minuter, sedan kommer läkaren ut och berättar att han tycker att allt ser bra ut. Han har lyckats få benen såpass linjära att läkningen bör gå utan problem. Det gäller dock att Gustav är försiktig i ett par veckor så att läkningen kommer igång ordentligt. Vi får också röntgenbilderna som visar benens läge efter ingreppet.
Just nu när jag skriver det här, så ringer Gitte från sjukhuset (hon skall ligga över där) och berättar att de haft svårt att väcka Gustav. Inte alls konstigt dock, det är mitt i natten och han är jättesvår att väcka i vanliga fall också.
De kommer säkert hem båda två imorgon. Kajsa sover över hos Sandra inatt och åker med henne till skolan imorgon.
Verkligen synd om Gustav med hans arm. Nu blir det ingen tennisskola, ingen simskola och heller inga bad i poolen på många veckor.
Ändå; det kunde varit mycket värre. T.ex. så kunde vi varit amerikaner som inte haft råd med sjukförsäkring. Det skall bli mycket spännande att se hur stor räkningen blir.
Nu till de trevliga sakerna som vi ägnat oss åt innan Gustavs olycka.
De flesta svenska barnen började i tennisskolan idag. Tränaren, Mariana, ställer ganska stora krav men uppmuntrar och har lekfulla övningar.
Förresten, det var ju vänsterarmen Gustav bröt, han kan nog spela tennis om några veckor. Han kommer att få en lika snygg enhansdbackhand som Roger Federer.
Tjejgänget samlat vid poolen i lördags. (säsongspremiär) I fredags tappade Gustav en tand!! Amanda, Kajsas kompis, har tappat fler!Till sist bara några rader om lördagens besök på "Nascar"-banan i lördags.
LOWE`S speedway, rymmer 167.000 åskådare och det var fullsatt. Tjugofyra bilar rusar runt i hundra varv på en oval bana med doserade kurvor i tvåhundrafemtio km/tim.
Vinnaren fick 1 miljon dollar, övriga ingenting, snacka om "winner takes it all". En sport som drar fyra fullsatta Ullevi vid ett tillfälle, måste naturligtvis vara något speciellt men jag fattar det bara inte. Inte heller fattar jag tjusningen med baseball eller amerikansk fotboll.
Tyvärr säger det nog mer om min förmåga än om sporterna.
Den 10juni spelar Sverige mot Grekland i EM. Det är riktig idrott det !!! Och jag kommer att se matchen i svensk TV!
Baseball och 70-talsfest
ÅÅÅÅhhhhh!!!! Jag blir så dj.... sur när det som skrivits bara försvinner!!! Gör dock ett nytt försök.
Brännb....baseboll.
När amerikanerna går på idrott är sällan sporten det viktiga utan allt som sker runtomkring. När vi i fredags var på basebollmatch med Gittes jobb var det inte många som tittade på matchen (förståeligt). Istället drack man öl eller Cola, åt hamburgare och pizza samtidigt som man pratade med bänkgrannarna.
Har nu varit på basketboll, NHL-hockey, amerikansk fotboll och det har varit likadant överallt. Nja, förresten var nog matchen det viktigaste på college-basketen. (Eller hur Simon?)
Förmodligen är det kul att spela baseboll ( brännboll är det) men att titta på var inte särskilt spännande. Skall dock ge det en ny chans på tisdag, tack vare att Gitte fått fribiljetter av Volvo.
Kajsa och Gustav kom väl överens med Katy och Marly.
Abba, Björn Borg och Stenmark
I lördags kväll var det fest i "svensklägret". Temat var 70-talet och alla hade lagt ned tid och möda på att klä sig så tidstypiskt som möjligt. Det var korta kjolar och åtsittande, färggranna kroppsstrumpor på tjejerna. Killarna (gubbarna) hade antingen hippie-utstyrsel, fula kostymer eller andra (med dagens ögon sett) fula kläder.
Några hade t.o.m. lyckats hitta platåskor.
Själv åkte jag till en butik som sålde begagnade kläder och det första jag fick syn på, var ett par klarblå byxor med utsvängda ben. Exakt sådana hade jag i början av 70-talet. Hawaiiskjortan för tre dollar var tillräckligt ful för att passa till. Guldsmycket kompletterade det hela till fulländning.
Bland alla ungdomar på festen var jag en av få som upplevt den här tiden som någorlunda vuxen. De flesta gick på dagis då och har fått läsa sig till vad som hände. För mig som var med var det en tidsresa.
Festkommitén hade lagt ned ett jättearbete på att få inramningen av charterresan att fungera och de lyckades verkligen. Incheckning med boardingpass, säkerhetskontroll, flygvärdinnor och det hela.
När de tre musketörerna (Kalle, Roy och jag) flög charter till Mallorca 1972 tror jag dock inte att vi behövde passera någon säkerhetskontroll.
Alla hade laddat för fest och det blev verkligen otroligt lyckat, mycket tack vare Kenneth som spelade kanonlåtar hela kvällen. (Musiken var bättre förr!!) Dansgolvet var fullt hela kvällen och flygkapten Erik Hwasser hade full kontroll!
Tack för en riktigt rolig fest!!
Greg, Karen och jag med barnen på trappan til vårt hus.
Gitte var inte riktigt på festhumör och valde att vara hemma med barnen.
Förutom Kajsa och Gustav sov också Sandra Tess och Ellie över. De hade också en jättetrevlig kväll.
Brännb....baseboll.
När amerikanerna går på idrott är sällan sporten det viktiga utan allt som sker runtomkring. När vi i fredags var på basebollmatch med Gittes jobb var det inte många som tittade på matchen (förståeligt). Istället drack man öl eller Cola, åt hamburgare och pizza samtidigt som man pratade med bänkgrannarna.
Har nu varit på basketboll, NHL-hockey, amerikansk fotboll och det har varit likadant överallt. Nja, förresten var nog matchen det viktigaste på college-basketen. (Eller hur Simon?)
Förmodligen är det kul att spela baseboll ( brännboll är det) men att titta på var inte särskilt spännande. Skall dock ge det en ny chans på tisdag, tack vare att Gitte fått fribiljetter av Volvo.
Kajsa och Gustav kom väl överens med Katy och Marly.Abba, Björn Borg och Stenmark
I lördags kväll var det fest i "svensklägret". Temat var 70-talet och alla hade lagt ned tid och möda på att klä sig så tidstypiskt som möjligt. Det var korta kjolar och åtsittande, färggranna kroppsstrumpor på tjejerna. Killarna (gubbarna) hade antingen hippie-utstyrsel, fula kostymer eller andra (med dagens ögon sett) fula kläder.
Några hade t.o.m. lyckats hitta platåskor.
Själv åkte jag till en butik som sålde begagnade kläder och det första jag fick syn på, var ett par klarblå byxor med utsvängda ben. Exakt sådana hade jag i början av 70-talet. Hawaiiskjortan för tre dollar var tillräckligt ful för att passa till. Guldsmycket kompletterade det hela till fulländning.
Bland alla ungdomar på festen var jag en av få som upplevt den här tiden som någorlunda vuxen. De flesta gick på dagis då och har fått läsa sig till vad som hände. För mig som var med var det en tidsresa.
Festkommitén hade lagt ned ett jättearbete på att få inramningen av charterresan att fungera och de lyckades verkligen. Incheckning med boardingpass, säkerhetskontroll, flygvärdinnor och det hela.
När de tre musketörerna (Kalle, Roy och jag) flög charter till Mallorca 1972 tror jag dock inte att vi behövde passera någon säkerhetskontroll.
Alla hade laddat för fest och det blev verkligen otroligt lyckat, mycket tack vare Kenneth som spelade kanonlåtar hela kvällen. (Musiken var bättre förr!!) Dansgolvet var fullt hela kvällen och flygkapten Erik Hwasser hade full kontroll!
Tack för en riktigt rolig fest!!
Greg, Karen och jag med barnen på trappan til vårt hus. Gitte var inte riktigt på festhumör och valde att vara hemma med barnen. Förutom Kajsa och Gustav sov också Sandra Tess och Ellie över. De hade också en jättetrevlig kväll.
Skarpt läge!
Det har visat sig att tornadovarningarna igår verkligen var befogade. Ute vid flygplatsen, som ligger helt nära Gittes arbetsplats, kastades stora flygplan omkring och på vägarna välte flera långtradare. En person blev dödad och många skadades. Greensboro upplever sällan så här svåra oväder och tornadon igår var den värsta på 10-15 år.
Att det inte var helt tokigt att placera barnen i garderoben ,förstår man av det tar Gitte mindre än 15 minuter att köra till jobbet och hon kanske kör i halva hastighete varmed tornadon förflyttade sig.
Ikväll skall vi på baseball-match och hoppas att det sköna vädret håller i sig.
Det blir en tidig kväll, för imorgon vid 7a.m. skall Adams Farms tennislag träffas för match mot ett annat Greensboro-gäng. Jag skall vara reserv för reserven och vill naturligtvis visa att svenskt stål biter.
Att det inte var helt tokigt att placera barnen i garderoben ,förstår man av det tar Gitte mindre än 15 minuter att köra till jobbet och hon kanske kör i halva hastighete varmed tornadon förflyttade sig.
Ikväll skall vi på baseball-match och hoppas att det sköna vädret håller i sig.
Det blir en tidig kväll, för imorgon vid 7a.m. skall Adams Farms tennislag träffas för match mot ett annat Greensboro-gäng. Jag skall vara reserv för reserven och vill naturligtvis visa att svenskt stål biter.
Tornado-varning!
På torsdagskvällen vid elvatiden tittade jag på TV, när plötsligt ett högt varningsljud hördes samtidigt som en röd textremsa blinkade på skärmen. En röst, direkt från larmcentralen"säger " Högsta beredskap för kraftiga tornados i centrala North Carolina, särskilt i Greensboro. Ta skydd i källaren, har ni ingen sådan så sök upp det minsta rummet i nedre våningen. Håll er borta från fönster och ytterväggar" Den aktuella tornadon var 6miles (ca 10 km)
från vårt område och rörde sig med 55 mph (90 km/tim).
Jag kan lova er, man är inte särskilt kaxig i en sådan situation. Gitte hade inte somnat och tillsammans bar vi ned barnen till nedervåningen. Bäddade i garderoben och placerade barnen (sovande) där. Medan jag följde utvecklingen på Tv:n försökte Gitte sova jämte barnen och hela tiden gavs rapporter om var tornadon fanns.
Människor som körde bil uppmanades att lämna sina fordon och ta skydd i ett så djupt dike som möjligt. Det hela kändes mycket dramatiskt men efter 20-30minuter blev rapporterna lite lugnare för vår del. Tornadon rörde sig bort från Greensboro och hade avtagit i styrka.
Vid halvett-tiden var faran över och vi bar vi upp barnen igen, (de sov hela tiden).
Lokaltidningen "News & Records" hade förmodligen redan gått i tryck och har därför inga uppgifter om vilka skador som vållades.
Vädret växlar ibland otroligt snabbt här. Framförallt kommer åskstormarna (thunderstorms) med störtregn , hagel och snabbt sjunkande temperatur, mycket överraskande.
Ikväll skall vi alla gå på en baseballmatch med Gittes jobb. Hoppas nuvarande väder, sol och 23 grader, håller i sig.
Det var trångt i garderoben!!Konstlat och äkta.
Kungsbacka kommun har ca: 72.000 invånare. Epcot, en av Disneys "temaparker" tar emot fler än så innan den är fylld. Den 25 dec. i fjol stängde de parken för ytterligare besökare kl 11.00 på f.m. Då var det mer än 80.000 besökare inne och kapaciteten var nådd.
När vi var där kanske det var knappt en tredjedel av detta, men jag lovar, kommer man från Färås och tycker att det är trångt på Liseberg en regnig måndag i september då är det ändå mycket folk.
Vi hade några jättefina dagar i Orlando och barnen kommer förhoppningsvis att minnas Disney World också när vi är hemma igen.
Egentligen är det omöjligt att beskriva på några få rader men det jag är mest imponerad av, är hur de i denna turistfabrik lyckas lösa logistiken. Visserligen är köerna ibland enorma och väntetiden till attraktionerna väldigt lång, ändå fungerar allting perfekt. Bussarna till och från parkerna kommer i tid, alla får mat, toaletterna (finns många) är rena och fräscha, inget skräp, trevlig personal o.s.v.
Vi kom till Florida på tisdag e.m. och var hemma igen sent på lördag kväll. Gitte är kvar på konferens till onsdag. Hon ringde nyss från arenan där Eric Clapton skall uppträda exklusivt för konferensdeltagarna. Hoppas ljudet är bättre där än det var på Springsteens konsert i måndags. Ja, ni hör själva, det gäller att hinna med allt!
Börjar med den klassiska bilden av Törnrosas slott i bakgrunden.
Vi såg flera parader. Alla var "too much", men jag tror barnen uppskattade dem.
Gustav gillar Pluto.
Piff (Chip) gillar Gustav.
I väntan på paraden togs det fram några "rockringar", Kajsa var jätteduktig.
Bilden visar när en av Disney-figurerna visar sig i parken. Schwosch!! Direkt bildas en kö av föräldrar och barn som väntar på sin tur att kunna ta en bild tillsammans med sagofiguren. Skulle vi tagit plats i en sådan kö, hade väntetiden blivit minst en halvtimma. Vi köade inte!!
Tror ni att trädet är äkta? Inget är på riktikt i Disneys värld.
Beställde man bord en dag i förväg, så kunde man faktiskt sitta ned på en restaurang och bli serverad god mat. Här är vi på Tony´s (Lady och Lufsen) och har det bra.
Flera av åkturerna var riktigt skrämmande. Kajsa och Gustav blundade sig igenom flera av dem.
Sista dagen valde vi en vattenpark. "Typhoon Lagoon" hade bl.a. en stor bassäng där en jättevåg skjöljde över de badande varannan minut. Kul!
Att åka hem uta mamma var väldigt ledsamt. Farväl vid hotellet. Jag nämnde logistiken tidigare. Redan vid avresan från hotellet "checkade" vi in våra resväskor och fick t.o.m våra "boardingpass" till flyget.
På flygplatsen i Orlando fanns många av Disney-figurerna i plast. Minst lika trovärdiga som de i parkerna. Bäst av allt , inga fotograferingsköer.
Harley Davidson!!
ÄKTA NATURUPPLEVELSER!
Redan dagen efter Floridaresan så träffades föräldrar och barn från Svenska skolan för att i karavan köra till
"Dan-River". Vädret var strålande och bilresan tog bara en knapp timma. Framme vid utgångsplatsen blev vi och kanoterna körda i buss ett stycke uppströms. Därifrån hade vi sedan fyra timmars underbar nedströmspaddling till en bestämd mötesplats där vi blev uppphämtade. Inga banjospelande idioter längs floden,men känslan fanns där. Barnen är för små för att ha sett "Den sista färden", men vi vuxna skämtade mycket om "skrik som en gris" och andra episoder från filmen.
Förberedelser innan avfärd.
Alla kanoter i vattnet. Totalt var vi faktiskt trettio personer i elva kanoter.
Halvvägs framme stannade vi vid en ö och åt vår lunch. Vattnet var minst 20grader och strömmen perfekt för att ligga på rygg och bara åka med och njuta. Barnen och jag alltså.....
..... de vuxna stod på land och skrek förmaningsord. (Inte riktigt sant, men det passade bra till bilderna. Jag frågade Kajsa och Gustav på vägen hem vilket de tyckte var bäst... kanotturen ellerDisney World?
Samtidigt sa båda:..................!
Den tjugonionde maj är jag i Sverige. Vilken underbar tid att komma hem vid. Få träffa alla mina stora barn (och barn-barn) få fira att Hanna slutar skolan och få krama er allihop!
När vi var där kanske det var knappt en tredjedel av detta, men jag lovar, kommer man från Färås och tycker att det är trångt på Liseberg en regnig måndag i september då är det ändå mycket folk.
Vi hade några jättefina dagar i Orlando och barnen kommer förhoppningsvis att minnas Disney World också när vi är hemma igen.
Egentligen är det omöjligt att beskriva på några få rader men det jag är mest imponerad av, är hur de i denna turistfabrik lyckas lösa logistiken. Visserligen är köerna ibland enorma och väntetiden till attraktionerna väldigt lång, ändå fungerar allting perfekt. Bussarna till och från parkerna kommer i tid, alla får mat, toaletterna (finns många) är rena och fräscha, inget skräp, trevlig personal o.s.v.
Vi kom till Florida på tisdag e.m. och var hemma igen sent på lördag kväll. Gitte är kvar på konferens till onsdag. Hon ringde nyss från arenan där Eric Clapton skall uppträda exklusivt för konferensdeltagarna. Hoppas ljudet är bättre där än det var på Springsteens konsert i måndags. Ja, ni hör själva, det gäller att hinna med allt!
Vi såg flera parader. Alla var "too much", men jag tror barnen uppskattade dem. Gustav gillar Pluto. Piff (Chip) gillar Gustav. I väntan på paraden togs det fram några "rockringar", Kajsa var jätteduktig. Bilden visar när en av Disney-figurerna visar sig i parken. Schwosch!! Direkt bildas en kö av föräldrar och barn som väntar på sin tur att kunna ta en bild tillsammans med sagofiguren. Skulle vi tagit plats i en sådan kö, hade väntetiden blivit minst en halvtimma. Vi köade inte!! Tror ni att trädet är äkta? Inget är på riktikt i Disneys värld. Beställde man bord en dag i förväg, så kunde man faktiskt sitta ned på en restaurang och bli serverad god mat. Här är vi på Tony´s (Lady och Lufsen) och har det bra. Flera av åkturerna var riktigt skrämmande. Kajsa och Gustav blundade sig igenom flera av dem. Sista dagen valde vi en vattenpark. "Typhoon Lagoon" hade bl.a. en stor bassäng där en jättevåg skjöljde över de badande varannan minut. Kul! Att åka hem uta mamma var väldigt ledsamt. Farväl vid hotellet. Jag nämnde logistiken tidigare. Redan vid avresan från hotellet "checkade" vi in våra resväskor och fick t.o.m våra "boardingpass" till flyget. På flygplatsen i Orlando fanns många av Disney-figurerna i plast. Minst lika trovärdiga som de i parkerna. Bäst av allt , inga fotograferingsköer. Harley Davidson!!ÄKTA NATURUPPLEVELSER!
Redan dagen efter Floridaresan så träffades föräldrar och barn från Svenska skolan för att i karavan köra till
"Dan-River". Vädret var strålande och bilresan tog bara en knapp timma. Framme vid utgångsplatsen blev vi och kanoterna körda i buss ett stycke uppströms. Därifrån hade vi sedan fyra timmars underbar nedströmspaddling till en bestämd mötesplats där vi blev uppphämtade. Inga banjospelande idioter längs floden,men känslan fanns där. Barnen är för små för att ha sett "Den sista färden", men vi vuxna skämtade mycket om "skrik som en gris" och andra episoder från filmen.
Förberedelser innan avfärd. Alla kanoter i vattnet. Totalt var vi faktiskt trettio personer i elva kanoter. Halvvägs framme stannade vi vid en ö och åt vår lunch. Vattnet var minst 20grader och strömmen perfekt för att ligga på rygg och bara åka med och njuta. Barnen och jag alltså..... ..... de vuxna stod på land och skrek förmaningsord. (Inte riktigt sant, men det passade bra till bilderna. Jag frågade Kajsa och Gustav på vägen hem vilket de tyckte var bäst... kanotturen ellerDisney World?Samtidigt sa båda:..................!
Den tjugonionde maj är jag i Sverige. Vilken underbar tid att komma hem vid. Få träffa alla mina stora barn (och barn-barn) få fira att Hanna slutar skolan och få krama er allihop!
Orlando
Lyxliv? Nähä du, ingen rast ingen ro. Ikväll skall vi på Bruce Springsteen och redan klockan 7 på morgonen skall vi vara på flygplatsen f.v.b. till Orlando och Disney World. Låter inte det jobbigt, så säg?
Barnen och jag kommer hem på lördag och Gitte stannar för en veckas konferens.
Naturligtvis kommer ni att få se massor av "barnabilder" från Florida när jag skriver igen om en vecka.
See you!!
Barnen och jag kommer hem på lördag och Gitte stannar för en veckas konferens.
Naturligtvis kommer ni att få se massor av "barnabilder" från Florida när jag skriver igen om en vecka.
See you!!
Hemresa för far-mor & mor-mor Ulla
Bilden framför vårt hus är tagen på kvällen innan vi skall åka upp till Washington.Vi åkte norrut från Greensboro vid 9-tiden på lördagsmorgonen. Efter ca: 1 timma kommer man till Virginia och efter ytterligare 1 timma åt nordväst var vi vid Appalacherna. Det lär vara en av jordens äldsta bergskedjor och det är mycket vackert att åka längs "Blue Ridge Parkway". Så heter vägen som går ända från Pennsylvania i norr till Georgia i söder.
Att köra som vi gjorde är en rejäl omväg för att komma till DC men det var det absolut värt. Alla bilderna är, som synes, tagna i strålande solsken. När vi körde uppe vid Shenandoah Valley, kom ett åskväder liknande det Gustav hade på sin födelsedagsfest. Visst kan vi ha ösregn hemma också, men det går inte att sammanlikna med detta.
Det regnade så fruktansvärt kraftigt att stora stenar rullade ned från sluttningarna och hamnade ute på vägen.
Innan regnet (och en del hagel) kom visade termometern på 28 grader. Efter en kort stunds oväder hade det sjunkit till 12-13 grader.
När vi kom till Washington vid 8-tiden på kvällen hade vi åkt bil i elva timmar. Vi checkade in på Virginian Suites, samma hotell som de stora barnen och jag bodde på när de var här i julas.
Istället för att gå ut och äta ,åkte jag och köpte "hämtmat" och en flaska vin. Medan jag väntade på maten, kom jag i samspråk med två "locals". De bjöd på en öl och vi diskuterade den pågående kampen mellan Hillary Clinton och Barack Obama. Visste ni att Puerto Rico och Guam också får rösta i det amerikanska valet? USA har officiellt femtio delstater och utan att ha status som stater, får alltså andra områden ändå vara med att bestämma i amerikansk politik. Intressant!
Frukostbild vid 9-tiden. Mulet och ca: 12 grader. Vi klarade oss från regn hela dagen.På biderna här nedan poseras det framför olika minnesmärken i huvudstaden.
Den imponerande gruppen bakom damerna är minnesmärket "IwoJima". Andra världskriget och jänkarna hade fått kontroll över en liten, men strategiskt viktig, liten vulkanö i Stilla Havet. Vårt hotell låg bara några hundra meter från statyn.
Vi fortsatte till Arlington, den militära begravningsplatsen där nästan 400.000 offer från olika krig ligger begravda. Flest från inbördeskriget, (620.000 amerikaner dog) men naturligtvis från världskrigen, Korea, Vietnam (58.000 döda) Gulfkriget och inte minst Irak. Usa har i princip varit inblandad i någon väpnad konflikt sedan befrielsekriget 1776.Arlington är fortfarande en "aktiv" begravningsplats och 25-30 begravningar sker där varje vecka. Irakkriget har hitills krävt fler än 6000 dödsoffer
Bara sex dagar innan Kennedy blev mördad 1963, besökte han Arlington. Han stod på den plats där han nu ligger begravd, beundrade utsikten över Washington och sa; "I would like to stay here for ever". 
JFK:s grav. Här ligger också Jaqueline hans fru, en odöpt dotter som dog vid födseln och sonen Patrick, som dog bara två dagar gammal.
Båda bilderna från monumentet över andra världskriget.
Statygruppen skall hedra kvinnorna som deltog i Vietnam. Soldaten ligger svårt sårad och kvinnan försöker stoppa blodflödet. Kvinnan som står upp spanar upp mot himlen i hopp om att få syn på en helikopter. Skymd bakom dessa ligger en tredje kvinna på knä med knäppta händer. En fantastisk bild av krigets djävlighet, trots att det här bara handlar om några få människor. (Kanske just därför).Tyvärr blev ingen bild tagen vid det "egentliga" Vietnammonumentet. Två blankpolerade, ca:30 meter långa marmorväggar, ställda mot varandra i trubbig vinkel och med namnen på alla de över 58.800 som dödades under kriget. Det är både vackert och stämmer till eftertanke.
När de stora barnen var här i december var trottoaren framför Vita Huset avstängd. Nu gick det bättre att komma fram och ta den obligatoriska bilden.Det fanns inte tid till att närmare titta på Lincoln Memorial, Capitolium, eller att gå på några av alla de museér som finns i stan´.
Vi skulle vara ute vid Dulles International vid tretiden och resan skall normalt ta max 45 minuter. Jag hade lovat damerna att vara där i god tid, så därfår åkte vi redan kl. halv två.
Bilköer, en p.ga. vägarbete avstängd utfart ,gjorde att vi hamnade ganska fel. Vi var norr om stan, i Maryland, och Dulles ligger några mil västerut. Det skall erkännas att även chauffören var något nervös innan skyltarna visade att vi var på rätt väg. Klockan fem i tre svängde jag in för att släppa av två hemlängtande resenärer och klockan tre sod de i kön till incheckningsdisken. Lovat är lovat.
Båda var också lite nervösa över hur det skulle gå med hemresan. Då dök han upp, Klaus, den danske hjälten som lovade att lotsa damerna till rätt "gate".
Min resa tillbaka till Greensboro tog faktiskt åtta timmar. Detta beroende på att jag stannade vid IKEA och storhandlade svenskt godis och svensk mat. Dessutom regnade det mer än hälften av den 500 km länga sträckan.
När jag såg skylten med "Cadillac Motel" kunde jag heller inte låta bli att köra in för att fotografera det. Där övernattade jag på väg upp till DC i vintras. Ett riktigt "sunkit" ställe. Normalt sett kan jag sova överallt utan problem, men här behöll jag kläderna på och vilade en stund ovanpå sängen. Fick intrycket att sängkläderna inte var bytta ,det luktade mögel, skit, damm och mattan var fuktig. Ett motell som taget ur en amerikansk film, ni vet, ett ställe där bankrånarna gömmer sig och polisen stormar in.
Old Salem
Idag, onsdagen den 23:de, har vi besökt gamla delen av vår grannstad Winston-Salem. Känner ni igen de båda namnen,beror det förmodligen på att ni är eller har varit rökare. Två cigarettmärken finns (har funnits?) med de namnen. Tobaksodling är fortfarande en betydande inkomskälla för North Carolina.
I mitten av 1700-talet grundade människor från Moravien (del av bl.a. nuvarande Tjeckien) Salem och något av den gamla bebyggelsen finns ännu kvar.
Vi hade en fin dag med behagligt väder och människorna på bilderna (förutom mina tanter) är klädda i tidstypiska kläder för att skapa en mer genuin upplevelse för besökarna.
Gustav ville absolut bli hämtat i "car-ridern" idag. Kajsa ville åka buss hem som vanligt. Föräldrar som hämtar med bil köar, i sina stora fordon, i en slingrande rad i väntan på att barnen skall komma ut.
Mrs Thomlinsson på väg ut med Gustav och övriga "carriders" i hans klass.
Kajsa tog alltså bussen.
Vi hann hem före bussen och Gustav mötte sin syster med en stor kram.
Sedan var vi på ett trevlig kaffe/saft kalas hos Anna-Lena för att fira Jonathans 6-årsdag.
På kvällen hade Kajsa och jag Svenska skolan och Gustav var på sin fotbollsträning med mamma Gitte.
I mitten av 1700-talet grundade människor från Moravien (del av bl.a. nuvarande Tjeckien) Salem och något av den gamla bebyggelsen finns ännu kvar.
Vi hade en fin dag med behagligt väder och människorna på bilderna (förutom mina tanter) är klädda i tidstypiska kläder för att skapa en mer genuin upplevelse för besökarna.
Gustav ville absolut bli hämtat i "car-ridern" idag. Kajsa ville åka buss hem som vanligt. Föräldrar som hämtar med bil köar, i sina stora fordon, i en slingrande rad i väntan på att barnen skall komma ut.
Mrs Thomlinsson på väg ut med Gustav och övriga "carriders" i hans klass. Kajsa tog alltså bussen. Vi hann hem före bussen och Gustav mötte sin syster med en stor kram.Sedan var vi på ett trevlig kaffe/saft kalas hos Anna-Lena för att fira Jonathans 6-årsdag.
På kvällen hade Kajsa och jag Svenska skolan och Gustav var på sin fotbollsträning med mamma Gitte.
Neeej!! Blåljus i backspegeln!
På väg hem från shopingdagen på Concorde Mills, tog vi en liten parallellväg till den 3-4 filiga 85:an. Detta p.g.a att på f.m. när vi körde söderut, såg vi två stora vägarbeten som skapade milslånga (alltså inte mileslånga) köer.
När vi nått nästan halvvägs hem, vi hade precis passerat en liten stad som heter Salisbury, pratade vi om hur billigt vi handlat, hur smarta vi var som körde alternativvägen, hur lite trafik det var och så bra att jag nu hade ett amerikanskt körkort.
Det var då jag tittade i backspegeln och såg de ettrigt blinkande blå lamporna, på en i övrigt anonym vit Ford. Då sa jag igen till mina passagerare: "Så bra att jag har ett amerikanskt körkort".
Polisbilen låg kanske tjugofem meter bakom oss och jag blev plötsligt osäker på om det var mig han ville göra uppmärksam. Enbart blå lampor, inga tecken på att han ville att jag skulle stanna. När jag insåg att vår bil var den enda som fanns att se i båda riktningarna, fortsatte jag en liten bit och körde in åt sidan.
Faktiskt var jag helt lugn, jag hade ju knappast överskridit hastigheten med många mph och som sagt, körkort har jag.
När jag ser polismannen i sidospegeln närma sig bilen är jag på väg att börja famla efter plånboken. Ligger den i lådan mellan framsätena? Kanske i dörrfacket? Jag letar inte, tänker det bara, fast jag har bara en hand på ratten.
Då ser jag hur polisen tvärstannar i jämnhöjd med stackars Ulla i baksätet, trycker ryggen mot rutan och står kvar där. Javisst ja, båda händerna på ratten. Helt ärligt så trodde jag innerst inne att det bara var på film detta gällde.
Samtidigt som jag placerade även vänsterhanden på rattens ovandel, kom jag att tänka på vad jag läste tidningen innan vi for hemifrån.
Artikeln handlade om en 22-årig kille som i måndags blev ihjälskjuten av polisen här i Greensboro. Han hade visserligen inte bara kört för fort, utan vägrade stanna på tecken från polisen. Han tryckte istället på gasen och så började jakten. Polisen hann ikapp, prejade honom av vägen, båda bilarna blir stående och poliserna närmar sig med dragna vapen. Killen lägger inte händerna på ratten utan lutar sig mot sin flickvän för att ge henne bilnycklarna. Då sätter polisen tio kulor i honom "and he is no more".
Till saken hör att 1990 blev grabbens pappa också dödad av polisen. Han sköts då han hotade sin fru med kniv, så den gången kanske det var nödvändigt med kulor från "the cops". Killen som vägrade stanna hade naturligtvis inte helt rent samvete. Kanske hade han stulit bilen, kanske hade han stöldgods i baksätet, vad vet jag? Eller var han kanske livrädd för alla poliser sedan den dagen då han som fyraåring såg dem skjuta ihjäl pappan?
Allt det här hann jag tänka medan "min" polisman sakta började röra sig framåt längs sidan på bilen. Turligt nog hade jag tryckt ned sidorutan redan när jag stannade, det vete tusan om jag vågat röra handen för att trycka på knappen. Alldeles orakad och med en sjuttiotreårig "Thelma" bredvid mig och en åttioettårig "Louise" i baksätet, liknade vi kanske ett gäng bankrånare på flykt.
Nåväl, med mina händer på ratten och efter en snabb blick på mina passagerare hälsade polismannen artigt och sa: "That was quite a fast drive. May I see your license, please?" Efter han fått körkortet och papperen rörande bilen, bad han oss vänta och gick tillbaka till sin bil. Det dröjde riktigt länge utan att han kom tillbaka. Plötsligt kom jag att tänka på en fortkörare med ganska stor erfarenhet. "Maria!, Jag ringer Maria, hon sa ju att man aldrig skall erkänna en fortkörning. Vad skall man säga då? Jag ringer henne" Hon svarade inte på hemnumret, hon svarade inte på mobilen. Inte heller hennes man Klas gick att nå på sin telefon.
Efter ca: 20 minuter kom polisen tillbaka, överlämnade en lapp och sa; Jag skrev 50mph, du körde i 55 och hastigheten är satt till 35mph. Har du något att invända ,vänd dig till den här adressen eller inställ dig i domstolen den 16 maj. "Have a good day sir"! Sedan vände han sig för att gå.
"Hey, wait a sec. Do you mind if I take a picture of you in front of your car? This is a totally new experience for me and I´ll like to have something to show my teenagers back in Sweden.
Han ville inte alls vara med på bild men efter lite tvekan gick han med på att ta ett kort av mig framför polisbilen.
Och du, Maria, jag ringer dig för goda råd. Godnatt!
När vi nått nästan halvvägs hem, vi hade precis passerat en liten stad som heter Salisbury, pratade vi om hur billigt vi handlat, hur smarta vi var som körde alternativvägen, hur lite trafik det var och så bra att jag nu hade ett amerikanskt körkort.
Det var då jag tittade i backspegeln och såg de ettrigt blinkande blå lamporna, på en i övrigt anonym vit Ford. Då sa jag igen till mina passagerare: "Så bra att jag har ett amerikanskt körkort".
Polisbilen låg kanske tjugofem meter bakom oss och jag blev plötsligt osäker på om det var mig han ville göra uppmärksam. Enbart blå lampor, inga tecken på att han ville att jag skulle stanna. När jag insåg att vår bil var den enda som fanns att se i båda riktningarna, fortsatte jag en liten bit och körde in åt sidan.
Faktiskt var jag helt lugn, jag hade ju knappast överskridit hastigheten med många mph och som sagt, körkort har jag.
När jag ser polismannen i sidospegeln närma sig bilen är jag på väg att börja famla efter plånboken. Ligger den i lådan mellan framsätena? Kanske i dörrfacket? Jag letar inte, tänker det bara, fast jag har bara en hand på ratten.
Då ser jag hur polisen tvärstannar i jämnhöjd med stackars Ulla i baksätet, trycker ryggen mot rutan och står kvar där. Javisst ja, båda händerna på ratten. Helt ärligt så trodde jag innerst inne att det bara var på film detta gällde.
Samtidigt som jag placerade även vänsterhanden på rattens ovandel, kom jag att tänka på vad jag läste tidningen innan vi for hemifrån.
Artikeln handlade om en 22-årig kille som i måndags blev ihjälskjuten av polisen här i Greensboro. Han hade visserligen inte bara kört för fort, utan vägrade stanna på tecken från polisen. Han tryckte istället på gasen och så började jakten. Polisen hann ikapp, prejade honom av vägen, båda bilarna blir stående och poliserna närmar sig med dragna vapen. Killen lägger inte händerna på ratten utan lutar sig mot sin flickvän för att ge henne bilnycklarna. Då sätter polisen tio kulor i honom "and he is no more".
Till saken hör att 1990 blev grabbens pappa också dödad av polisen. Han sköts då han hotade sin fru med kniv, så den gången kanske det var nödvändigt med kulor från "the cops". Killen som vägrade stanna hade naturligtvis inte helt rent samvete. Kanske hade han stulit bilen, kanske hade han stöldgods i baksätet, vad vet jag? Eller var han kanske livrädd för alla poliser sedan den dagen då han som fyraåring såg dem skjuta ihjäl pappan?
Allt det här hann jag tänka medan "min" polisman sakta började röra sig framåt längs sidan på bilen. Turligt nog hade jag tryckt ned sidorutan redan när jag stannade, det vete tusan om jag vågat röra handen för att trycka på knappen. Alldeles orakad och med en sjuttiotreårig "Thelma" bredvid mig och en åttioettårig "Louise" i baksätet, liknade vi kanske ett gäng bankrånare på flykt.
Nåväl, med mina händer på ratten och efter en snabb blick på mina passagerare hälsade polismannen artigt och sa: "That was quite a fast drive. May I see your license, please?" Efter han fått körkortet och papperen rörande bilen, bad han oss vänta och gick tillbaka till sin bil. Det dröjde riktigt länge utan att han kom tillbaka. Plötsligt kom jag att tänka på en fortkörare med ganska stor erfarenhet. "Maria!, Jag ringer Maria, hon sa ju att man aldrig skall erkänna en fortkörning. Vad skall man säga då? Jag ringer henne" Hon svarade inte på hemnumret, hon svarade inte på mobilen. Inte heller hennes man Klas gick att nå på sin telefon.
Efter ca: 20 minuter kom polisen tillbaka, överlämnade en lapp och sa; Jag skrev 50mph, du körde i 55 och hastigheten är satt till 35mph. Har du något att invända ,vänd dig till den här adressen eller inställ dig i domstolen den 16 maj. "Have a good day sir"! Sedan vände han sig för att gå.
"Hey, wait a sec. Do you mind if I take a picture of you in front of your car? This is a totally new experience for me and I´ll like to have something to show my teenagers back in Sweden.
Han ville inte alls vara med på bild men efter lite tvekan gick han med på att ta ett kort av mig framför polisbilen.
Och du, Maria, jag ringer dig för goda råd. Godnatt!
Zoo-besök, gospelkyrka, kalas i oväder och Applebees.
Förra tisdagen var alla skolans förstaklassare på utflykt till Asheboro Zoo, som ligger några mil söderut. Alla barnen åkte i Guilford Countys "activity buses". Dessa är vita men ser annars ut precis som de gula skolbussarna som kör från och till skolan. Bussarna ser fortfarande ut som de gjorde på 50-talet, även de allra nyaste.
Den värsta trafikförseelse man kan begå här, är att passera en skolbuss som stannat för att släppa av eller ta upp någon. Då blinkar det rött och då måste både fram och bakifrån kommande trafik ovillkorligen stanna. En bra regel tycker jag.
På alla utflykter skolbarnen gör, tar man med ett stort antal "chaperones" (förkläden). Detta för att kunna fördela ansvaret på många vuxna. Varje "förkläde" får innan avresan från skolan en lista över de barn man har ansvar för.
Varje vuxen som följer med måste också lämna uppgifter ,så att skolan kan kolla i kriminalregistret att de medföljande är ostraffade. Detta gäller inte oss svenskar (inte mig i allafall, Mrs Pressley tror på mina ärliga ögon). Far-mor och mor-mor Ulla kunde också komma med utan kriminalregisterkontroll.
Vi åkte tillsammans med Helena (mamma till Kajsas kompis Amanda) i vår bil till Asheboro. Både Helena och jag hade ansvar för våra egna döttrar plus varsin pojke. Vi slog ihop oss och var alltså sammanlagt fyra vuxna och fyra barn i vår grupp, vilket kändes tryggt.
Det var årets hitills varmaste dag (30 C när vi åkte hem vid 15-tiden) så vi höll oss mycket i skuggan. Det var en fin anläggning med stora ytor för djuren att vistas på. Det betyder ju att besökarna måste gå långa sträckor och att djuren ibland kan vara svåra att upptäcka eller bara kan ses på långt håll. Trots det var alla nöjda med dagen och piggast av alla var Ulla och Birgit.
Inga husdjur, ingen alkohol, inga vapen. Vi tvingades alltså att hänga av oss pistolhölstren vid ingången.
I bakre raden: Birgit, Ulla och Helena. Främre: Amanda, Brycen, Kajsa och Rolando.
Barnen skötte sig exemplariskt och verkade ha roligt tillsammans. Amanda och Kajsa hade själva fått välja vilka killar de ville ha med i sin grupp.Resten av veckan har gått till att titta lite i butiker, laga mat och att titta på Gustavs fotbollsmatcher och att förbereda hans och Jonathans gemensamma 6-årskalas.
I söndags fick jag så med tanterna till "One in Christ", en liten kyrka som vanligtvis enbart har svarta besökare. (Vi var där också i januari när tonåringarna var här.) Då var också Anna-Lena med och det är hennes bilder från i vintras jag lånat för att illustrera besöket. Att jag står med mikrofonen framme hos pastorn, betyder inte att jag predikar, han bad mig presentera oss nya besökare för resten av församlingen. Detta, att jag för några månader sedan stod sådär i blickfånget, var nog anledningen till att alla kände igen mig och hälsade leende och igenkännande.
Vi kände oss lite skamsna då vi gick mitt i predikan. Gustavs och Jonathans kalas skulle börja kl.1 och det var en hel del att ordna innan allt var klart.
City Lake Park heter en av Greensboros många kommunala grönområden. Ett jättefin park med stor sjö, gott om regnskydd (shelters), grillar och utrymme för lek.
Dit hade killarna bjudit in alla pojkar från sin klass och hälften av dem kom. Dessutom kom "svensk-kompisarna" Filip och Isak.
Sammanlagt tio grabbar som skulle tävla två och två i några mer eller mindre svåra/roliga grenar.
Innan övningarna startade ordnade mammorna med ballonger och fin dukning. Jan-Anders tog fram korv och bröd och förberedde grillen.
Kajsa och Felicia hjälpte mig att ta fram allt som behövdes till 5-kampen. Bilderna visar en del fina situationsbider från kalaslekarna.
När medaljerna var utdelade, grillen slocknat, godispåsarna nästan uppätna och festen led mot sitt slut kom de första försiktiga dropparna. Försiktiga var de i ca: 2 min. Sedan fullständigt vräkte regnet ned i nästan en timma. Åskan dundrade och temperaturen sjönk, från drygt 20grader till under tio, på mindre än en kvart och regnet blandades med stora hagel.
Aldrig någonsin har jag upplevt så mycket regn under så kort tid.
Kalasets sista del blev alltså ganska dramatisk. Jag är ganska säker på att alla som var där, kommer att minnas Jonathan och Gustav som killarna som hade fest i City Lake Park när regnet och haglet föll så att uttrycket "vräkte ned " inte räckte till.
Jonathan och Kirby hos Anna-Lena. Ring runt pinne.
Poängräknarna vid fotbollsmålet.
Isak och Yousef spikar i plankan.
Jonathan och Kirby också.
Kajsa kollar att Matthew och Gustav håller sig till reglerna.
Killarna skall kasta en stor boll till varandra. Vad gör Isak?
Innan regnet.
Fyra personer med delansvar för att parrtytt blev bra.Vill också bara nämna att vi blev ombedda (mkt vänligt) att lämna vår plats strax innan halv tre. Någon skulle börja fira sin födelsedag då. Flickan som fyllde år och hennes gäster satt tillsammans med oss och frös. Hennes fest regnade totalt bort. Det kunde ha varit vi.
Senare på kvällen åkte familjen till "Applebees" och åt en riktigt god middag. Erik, Hanna och Simon var med dit och så även Mia och Ann-Catrin när de var här. Kanongott och ganska billigt. ( Mycket billigt jämfört med Sverige, mindre än halva priset)
Kramar från oss alla! Vi hörs!Segregation
Den första februari 1960 fick fyra unga studenter i Greensboro nog av USA:s rasåtskillnadspolitik.
Trots att det 1960 nästan hade gått hundra år sedan inbördeskriget slutade och slaveriet förbjöds, levde apartheid vidare.
Visserligen kunde ingen människa längre äga en annan, som man t.ex. kan äga en bil eller en häst, men någon jämlikhet var det knappast fråga om.
Särskilda platser på bussar och restauranger, vissa parkbänkar för vita, andra för svarta. Vita hade sina egna offentliga toaletter och andra var avsedda för färgade.
På en av Greensboros största lunchrestauranger, F.W. Woolworth Company, var alla stolar och bord avsedda för vita gäster. De svarta fick visserligen beställa mat, deras pengar ville man gärna ta emot, men de skulle äta stående.
Ezell Blaire Jr, David Richmond, Joseph McNeil och Franklin McCain beslöt sig för att försöka ändra på detta. De stegade in på F.W Woolworth´s och satte sig vid bardisken, beställde varsin kopp kaffe och en bit paj och väntade..
och väntade..... och.... Trots påstötningar, fick de inte sin beställning, men killarna satt kvar. De satt kvar till restaurangen stängde.
Nästa dag kom de tillbaka, nu i sällskap med ett tjugotal kamrater. Alla ville beställa , men nekades. De satt kvar hela dagen och bestämde att komma tillbaka nästa dag.
Nu fylldes hela etablissemanget och de som inte kom in stannade kvar utanför. Den fjärde dagen anslöt massor av människor, även en del vita, för att stödja aktionen.
Tusentals demonstrerade nu på gatorna i Greensboros "downtown". Tidningarna skrev, även de rikstäckande och hela rörelsen, som fick beteckningen "sit-ins", spreds över hela södern.
Woolworth´s försökte att stå emot i det längsta, men den nionde juli gav man upp och serverade alla, oavsett ras, bara man var propert klädd.
Denna händelse var en viktig del i framväxten av " The civil rights movement" och det är fascinerande att det faktiskt bara är fyrtioåtta år sedan det inträffade.
Har det då hänt mycket på detta halvsekel? Naturligtvis, väldigt mycket har blivit bättre, men fortfarande är det amerikanska samhället långt från jämlikt. Via lagar försöker man att förhindra rasism men förmodligen är arvet från slaveriets dagar är så djupt rotat, att det kommer att ta flera generationer innan misstänksamheten mot "icke-vita" är borta.
Så sent som 1979 hade man här i Greensboro en stor sammandrabbning mellan Ku-Klux- Klan- anhängare och nynazister på ena sidan och färgade och deras sympatisörer på den andra. Flera människor blev dödade och jag är övertygad om att många av de vita huvorna som användes då, för mindre än trettio år sedan, ligger i garderoberna hos dem som var med. Kanske plockas de fram vid något grillparty, visas fram för dem man litar på och de i grunden rasistiska rödnackarna ondgör sig över samhällets förändring.
Jag berättade tidigare i bloggen att vårt tantbesök fick se rikemanskvarteren den första dagen de var här. Igår var de så dags att visa dem motsatsen.
Vi åkte till Martin Luther King drive (vad annat skall den heta?) och körde en stund i kvarteren och tittade på husen och människorna som bodde i dem. Vi såg en hel del välansade trädgårdar men de flesta av husen var väldigt slitna. Färg och virke kostar pengar och människorna som bor i de här kvarteren har inte stora tillgångar.
Det skulle få plats tio av dessa små hus i ett av de minsta vi såg i Sedgefield-området i måndags. Tror du att vi såg några vita människor i kvarteren kring Martin L. K Drive?
Tror du att det bor många färgade i överklassområdet Sedgefield? Tror du att det ens bor många färgade i medelklassområdet Adams Farm, där vi bor?
Skriv in "sit-ins Greensboro" på Google, så kan du få veta mycket mer om det jag skrivit om här.
En del av bardisken där de fyra började sin demonstration. Den finns numera på museum i Washington.
Innan vi åkte Downtown för att titta på de ruffiga kvarteren, tog vi en tur ut till "Farmers Market och köpte fina färska frukter. Temperaturen visade 72F d.v.s 22C. På e.m blev det faktiskt 82F, alltså nästan 28C.
Formeln för att räkna om från Fahrenheit till Celcius är följande: Ta aktuell F. temperatur och dra ifrån 32 grader. Dela sedan med hälften och lägg till tio procent. Enkelt, eller hur? Alltså; 82-32=50 50 delat med två= 25 10% av 25 = 2,5 OK? Sista delen; 25+2,5=27,5C. Så varmt hade vi det igår eftermiddag.
Greensboro ligger i höjd med Gibraltarsund/Nordafrika och där det förmodligen också ganska varmt nu.
Trots att det 1960 nästan hade gått hundra år sedan inbördeskriget slutade och slaveriet förbjöds, levde apartheid vidare.
Visserligen kunde ingen människa längre äga en annan, som man t.ex. kan äga en bil eller en häst, men någon jämlikhet var det knappast fråga om.
Särskilda platser på bussar och restauranger, vissa parkbänkar för vita, andra för svarta. Vita hade sina egna offentliga toaletter och andra var avsedda för färgade.
På en av Greensboros största lunchrestauranger, F.W. Woolworth Company, var alla stolar och bord avsedda för vita gäster. De svarta fick visserligen beställa mat, deras pengar ville man gärna ta emot, men de skulle äta stående.
Ezell Blaire Jr, David Richmond, Joseph McNeil och Franklin McCain beslöt sig för att försöka ändra på detta. De stegade in på F.W Woolworth´s och satte sig vid bardisken, beställde varsin kopp kaffe och en bit paj och väntade..
och väntade..... och.... Trots påstötningar, fick de inte sin beställning, men killarna satt kvar. De satt kvar till restaurangen stängde.
Nästa dag kom de tillbaka, nu i sällskap med ett tjugotal kamrater. Alla ville beställa , men nekades. De satt kvar hela dagen och bestämde att komma tillbaka nästa dag.
Nu fylldes hela etablissemanget och de som inte kom in stannade kvar utanför. Den fjärde dagen anslöt massor av människor, även en del vita, för att stödja aktionen.
Tusentals demonstrerade nu på gatorna i Greensboros "downtown". Tidningarna skrev, även de rikstäckande och hela rörelsen, som fick beteckningen "sit-ins", spreds över hela södern.
Woolworth´s försökte att stå emot i det längsta, men den nionde juli gav man upp och serverade alla, oavsett ras, bara man var propert klädd.
Denna händelse var en viktig del i framväxten av " The civil rights movement" och det är fascinerande att det faktiskt bara är fyrtioåtta år sedan det inträffade.
Har det då hänt mycket på detta halvsekel? Naturligtvis, väldigt mycket har blivit bättre, men fortfarande är det amerikanska samhället långt från jämlikt. Via lagar försöker man att förhindra rasism men förmodligen är arvet från slaveriets dagar är så djupt rotat, att det kommer att ta flera generationer innan misstänksamheten mot "icke-vita" är borta.
Så sent som 1979 hade man här i Greensboro en stor sammandrabbning mellan Ku-Klux- Klan- anhängare och nynazister på ena sidan och färgade och deras sympatisörer på den andra. Flera människor blev dödade och jag är övertygad om att många av de vita huvorna som användes då, för mindre än trettio år sedan, ligger i garderoberna hos dem som var med. Kanske plockas de fram vid något grillparty, visas fram för dem man litar på och de i grunden rasistiska rödnackarna ondgör sig över samhällets förändring.
Jag berättade tidigare i bloggen att vårt tantbesök fick se rikemanskvarteren den första dagen de var här. Igår var de så dags att visa dem motsatsen.
Vi åkte till Martin Luther King drive (vad annat skall den heta?) och körde en stund i kvarteren och tittade på husen och människorna som bodde i dem. Vi såg en hel del välansade trädgårdar men de flesta av husen var väldigt slitna. Färg och virke kostar pengar och människorna som bor i de här kvarteren har inte stora tillgångar.
Det skulle få plats tio av dessa små hus i ett av de minsta vi såg i Sedgefield-området i måndags. Tror du att vi såg några vita människor i kvarteren kring Martin L. K Drive?
Tror du att det bor många färgade i överklassområdet Sedgefield? Tror du att det ens bor många färgade i medelklassområdet Adams Farm, där vi bor?
Skriv in "sit-ins Greensboro" på Google, så kan du få veta mycket mer om det jag skrivit om här.
En del av bardisken där de fyra började sin demonstration. Den finns numera på museum i Washington. Innan vi åkte Downtown för att titta på de ruffiga kvarteren, tog vi en tur ut till "Farmers Market och köpte fina färska frukter. Temperaturen visade 72F d.v.s 22C. På e.m blev det faktiskt 82F, alltså nästan 28C.Formeln för att räkna om från Fahrenheit till Celcius är följande: Ta aktuell F. temperatur och dra ifrån 32 grader. Dela sedan med hälften och lägg till tio procent. Enkelt, eller hur? Alltså; 82-32=50 50 delat med två= 25 10% av 25 = 2,5 OK? Sista delen; 25+2,5=27,5C. Så varmt hade vi det igår eftermiddag.
Greensboro ligger i höjd med Gibraltarsund/Nordafrika och där det förmodligen också ganska varmt nu.
Sommarvarmt!
Ni därhemma i Sverige tycker nog att vi blivit ordentligt bortskämda när vi klagar på 10-12dagars regnande och temperaturer på 6-10 grader. Så har vi haft det och tycker att "äntligen" kommer solen. Idag, onsdag, har vi haft strålande solsken och en bit över 20 grader i skuggan. Kan jämföras med en riktigt vacker svensk sommardag.
Jag har sagt det förut och upprepar; det svåra med att komma hem till Sverige igen blir att stå ut med mörkret och regnet.
De flesta av Gustavs fotbollsmatcher har blivit inställda p.g.a regn. (En för att det var risk för regn) Något hysteriska är de faktiskt, de där sydstatsamerikanarna, vad gäller väder och utomhusaktiviteter. Tänk bara på i vintras, när skolan höll stängt, för att det kommit en (1) cm snö på natten. Nåväl, de flesta av de inställda matcherna skall ändå spelas vid ett annat tillfälle, så det blir ett späckat program framöver.
Matcherna spelas på fina gräsplaner som ligger bakom Jamestowns bibliotek, där svenska skolan håller till på onsdagseftermiddagarna.
Jag tycker att det är ett väldigt vackert hus och vill därför gärna visa dessa båda bilder.
I övrigt kan berättas att våra gäster, far-mor och mor-mor Ulla, har haft en " vilodag". Den har mestadels tillbringats i en solstol på altanen, avbruten av en promenad runt i omgivningarna. På kvällen följde de naturligtvis med och tittade på G:s fotbollsmatch. (storförlust;0-8 eller liknande.)
Igår var vi och såg på när skolans Kindergartenelever framförde en musical med djurtema. Det finns sex Kg-klasser med 20-22 barn i varje (2 lärare). Varje klass var klädda i en färg som skulle visa vilket djur de representerade. Gustavs klass var apor och därför alltså klädda i brunt. Det var en väldigt bra musikföreställning och de flesta sjöng med starka stämmor och tycktes gilla att vara på scenen, inte minst vår Gurra G. ( me´ hatten på sne´).
Jag var i så god tid till föreställningen att vaktmästaren (the custodian) fick min hjälp med att placera ut stolarna och jag kunde lägga beslag på de bästa platserna.
Här syns de jätteduktiga 5-6 åringarna strax innan föreställningen startar.
Aporna koncentrerar sig.
Jonathan och Gustav i klassrummet efter föreställningen. De har fått mycket beröm och ser ganska nöjda ut. ( Fullt så nöjda var de inte efter fotbollsmatchen)
Nu är de här!
Resan för damerna gick väldigt bra. Visserligen var de på väg i 18 timmar men det är ju vad man får räkna med för att komma över Atlanten. Annat var det när utvandringen startade från Sverige på mitten av 1800-talet. Då tog båtresan 2-3 månader. Det var dock riktigt nära att de tvingats till en övernattning i Washington. Immigrationstjänstemannen (26 bokstäver) var så pratglad att "gaten" ut till planet var stängd när de kom dit.
En av Gittes arbetskamrater lyckades med sin vädjan till piloten att vänta, tills alla var ombord. Det är nog ganska ovanligt att man rullar tillbaka flygplanstrappan för att låta sena passagerare komma med. Det lyckades damerna med som tur var.
Gitte hade bett mig om att bada barnen tre gånger under tiden hon var i Sverige. Det var anledningen till att vi blev sena ut till flygplatsen. Första badet kl.9, andra klockan 12 och det tredje vid 5-tiden. Barnen var lite svåra att få upp ur karet, så därför fanns inga öppna famnar som tog emot tanterna när de kom till Greensboro.
Dessutom var jag tvungen att tanka på väg ut till flygplatsen, vilket försenade oss ytterligare. Dålig planering kan tyckas, men min tennismatch mot Per-Anders drog också ut på tiden. Efter matchen var han dessutom bussig nog att visa de flotta områdena Sedgefield och Grandover. Det fick bli målet för vår första sigtseeing på måndagen. Huset som Ulla och Birgit står framför, är om inte bland de minsta, så åtminstone inte heller bland de största.
En av Gittes arbetskamrater lyckades med sin vädjan till piloten att vänta, tills alla var ombord. Det är nog ganska ovanligt att man rullar tillbaka flygplanstrappan för att låta sena passagerare komma med. Det lyckades damerna med som tur var.
Gitte hade bett mig om att bada barnen tre gånger under tiden hon var i Sverige. Det var anledningen till att vi blev sena ut till flygplatsen. Första badet kl.9, andra klockan 12 och det tredje vid 5-tiden. Barnen var lite svåra att få upp ur karet, så därför fanns inga öppna famnar som tog emot tanterna när de kom till Greensboro.
Dessutom var jag tvungen att tanka på väg ut till flygplatsen, vilket försenade oss ytterligare. Dålig planering kan tyckas, men min tennismatch mot Per-Anders drog också ut på tiden. Efter matchen var han dessutom bussig nog att visa de flotta områdena Sedgefield och Grandover. Det fick bli målet för vår första sigtseeing på måndagen. Huset som Ulla och Birgit står framför, är om inte bland de minsta, så åtminstone inte heller bland de största.
En stor händelse...
Cheetas hade match mot AllStars idag och Gustav lovade på väg till matchen att idag skulle han minsann vara med.
När jag tidigare frågat vad största anledningen till att han inte vill vara med på någon match, har han sagt att han inte vet vilket mål han skall skjuta mot och att göra självmål, det är verkligen inte kul. Därför lovade jag att vara väldigt tydlig och verkligen visa åt vilket håll de skulle spela.
De minsta barnen spelar på en liten plan, målet är något större än ett innebandymål och fyra utespelare på varje sida. En match består av fyra perioder, ungefär (det varierar något) 5 minuter långa. Man byter inte sida, utan spelar åt samma håll alla perioderna. Om det är pedagogiskt uttänkt eller att det bara "blivit så", det vet jag inte.
Det var bra för Gustav, jag tror han blivit lite förvirrad om han plötsligt skulle göra mål i kassen han nyss försvarat.
En minut innan matchstart, meddelar den nyss fyllda sexåringen, att han minsann inte ville vara med i någon fotbolls-match. Vad gör då pappan, som vet att det skulle vara bra för Gustav på många sätt, för att övertala en sista gång?
Bra eller dåligt, jag vet inte, men mitt löfte om att "du får fem dollar om du spelar" hade den inverkan att han gärna spelade.
Efter ca: 2 minuter ledde Cheetas med 2-0 och den från början ovillige, hade varit den näst siste att "tjonga" på bollen innan den gick i mål. Visst är man framspelare då? Gustav fick ialla fall veta att han gjort två målgivande passningar och var mycket nöjd med det. Hans lag vann med 7-5, coach, föräldrar och spelare var alla nöjda. (Också domaren kände sig nöjd även om han blev fem dollar fattigare)
Här är kompisarna innan matchen. Både Kajsa och jag tror båda; "Att idag är han med".
Uppvärmning, här har jag fortfarande 15 dollar i plånboken.
Snart avspark. Här är Gustav 5 dollar rikare.
Coach Ray har lite pep-talk.
Uppställning för att tacka motståndarna för matchen.
Killen framför Gustav är kompisen Jonathan och lintotten bakom honom är kompisen Filip.
Vill också gärna visa några bilder från deras pianolektioner. Tanten heter Mrs. Stapleton och bor alldeles i närheten. På torsdagar mellan kl.4och halv fem visar hon barnen vad de skall träna på till nästa vecka. Vi har köpt en billig keyboard och den skall de alltså öva på. Pianofröken är väldigt snäll och försöker visa tålamod men otåligheten lyser ibland igenom och det nästan hörs när hon tänker:" I´ll hope they will practice a little bit more before they come here next time".
Själv blir jag helt nervös när jag ser och hör henne instruera Kajsa och Gustav. Klappa takten och trycka på de rätta tangenterna, det är inte mycket jag kan hjälpa dem med de läxorna. Det får bli Gittes ansvar, så fortsätter jag med läsa-skriva-räkna-läxorna.
När jag tidigare frågat vad största anledningen till att han inte vill vara med på någon match, har han sagt att han inte vet vilket mål han skall skjuta mot och att göra självmål, det är verkligen inte kul. Därför lovade jag att vara väldigt tydlig och verkligen visa åt vilket håll de skulle spela.
De minsta barnen spelar på en liten plan, målet är något större än ett innebandymål och fyra utespelare på varje sida. En match består av fyra perioder, ungefär (det varierar något) 5 minuter långa. Man byter inte sida, utan spelar åt samma håll alla perioderna. Om det är pedagogiskt uttänkt eller att det bara "blivit så", det vet jag inte.
Det var bra för Gustav, jag tror han blivit lite förvirrad om han plötsligt skulle göra mål i kassen han nyss försvarat.
En minut innan matchstart, meddelar den nyss fyllda sexåringen, att han minsann inte ville vara med i någon fotbolls-match. Vad gör då pappan, som vet att det skulle vara bra för Gustav på många sätt, för att övertala en sista gång?
Bra eller dåligt, jag vet inte, men mitt löfte om att "du får fem dollar om du spelar" hade den inverkan att han gärna spelade.
Efter ca: 2 minuter ledde Cheetas med 2-0 och den från början ovillige, hade varit den näst siste att "tjonga" på bollen innan den gick i mål. Visst är man framspelare då? Gustav fick ialla fall veta att han gjort två målgivande passningar och var mycket nöjd med det. Hans lag vann med 7-5, coach, föräldrar och spelare var alla nöjda. (Också domaren kände sig nöjd även om han blev fem dollar fattigare)
Här är kompisarna innan matchen. Både Kajsa och jag tror båda; "Att idag är han med". Uppvärmning, här har jag fortfarande 15 dollar i plånboken. Snart avspark. Här är Gustav 5 dollar rikare. Coach Ray har lite pep-talk. Uppställning för att tacka motståndarna för matchen. Killen framför Gustav är kompisen Jonathan och lintotten bakom honom är kompisen Filip.Vill också gärna visa några bilder från deras pianolektioner. Tanten heter Mrs. Stapleton och bor alldeles i närheten. På torsdagar mellan kl.4och halv fem visar hon barnen vad de skall träna på till nästa vecka. Vi har köpt en billig keyboard och den skall de alltså öva på. Pianofröken är väldigt snäll och försöker visa tålamod men otåligheten lyser ibland igenom och det nästan hörs när hon tänker:" I´ll hope they will practice a little bit more before they come here next time".
Själv blir jag helt nervös när jag ser och hör henne instruera Kajsa och Gustav. Klappa takten och trycka på de rätta tangenterna, det är inte mycket jag kan hjälpa dem med de läxorna. Det får bli Gittes ansvar, så fortsätter jag med läsa-skriva-räkna-läxorna.
Idag fyller Gustav 6år & farsan får fara (lagligt)
Kajsa och jag vaknade strax innan kl. 6 i morse. Vi gjorde iordning choklad (O´boy från Sverige) och smörgås och sjöng "Ja må han leva..." så högt att vi till slut väckte Gustav. Han fick många presenter, en raket som kan stiga till nästan 200meter av mor-mor och en modell av "Spirit of St Loius" av mor-far. Han blev också väldigt glad över blommorna. Ännu mer blir det när farmor kommer på söndag.
Gustav kändes väldigt varm på natten och när jag kollade tempen var den över 38 grader. Han kändes också varm på morgonen men termometern visade ingen feber. Han ville ju så gärna bli firad i skolan, sitta i Ms Gibson´s knä
och lyssna när klasskompisarna hurrade. Vid 11-tiden ringde de från skolan och sa att Gustav hade huvudvärk så jag åkte och hämtade honom. Huvudvärken var nog egentligen "LTC-need" som hans fröken säger. Bokstäverna står för Love Tender Care- helt enkelt lite kärlek och omtanke. Det tycker jag vi skall införa därhemma. "Omtankesdagar" då barnen kan få lov att känna sig lite extra ompysslade.
V
Gustav åt sin lunch-box hemma vid köksbordet istället för i skolans cafeteria.
Sedan tog han en stol och satte sig på trappan för att vänta på Kajsa. Lägg märke till blommorna som han tog med ut. Han gillar dem verkligen.
Flyttar man till North Carolina har man 60 dagar på sig att ta ett NC-körkort. Jag tror att jag klarade gränsen precis. Vi kom ju hit den 20 augusti och...ja, ja, drygt 60 dagar är det väl. Teorihäftet (det är verkligen ett häfte, ingen bok) är 5 mm. tjockt (tunt). Provet består av 25 flervalsfrågor varav 20 måste besvaras rätt.Uppkörningen tar ca:5 min. och det viktigaste där, är att klara av en "three-point-turn" och att kunna backa rakt i ca: tio meter. Detta klarade jag och fick alltså mitt amerikanska körkort
Kanske inte så konstigt att fyra gånger så många människor dör i trafiken här jämfört med Sverige. Befolkningsmängden är ungefär densamma, faktiskt en halv miljon färre här. Gränsen för rattfylla går vid 0,8 promille och du kan dricka ganska mycket innan du når den gränsen. Detta och att 16-åringar får ta körkort , bidrar säkert till de höga antalet omkomna. En bekant berättade om att en kompis till honom hade blivit stoppad av polisen på väg hem från en fest. Han hade druckit en flaska vin och 7-8 starköl, så han blev lite orolig när han skulle blåsa. Provet visade på 0,7, så polisen tackade för sig och önskade fortsatt trevlig kväll.
Naturligtvis inget att rekommendera detta stora alkoholintag och det visar att det krävs mycket för att nå gränsen. Ingen är en bra bilförare efter att ha druckit så där mycket.
Nu kan tanterna ialla fall åka lugnare när de kommer. De kommer att åka med en som är nykter OCH har körkort.
Svenska skolan & fotbollsträning
Efter två veckors regnande blev det sommarvarmt på e.m. 25C. Dejligt! Skolbussen kom precis som den brukar, bromsarna gnisslade härutanför exakt kl.14:42. Drog av pannkakorna från plattorna och rusade ut för att ta en bild av syskonen.( Lyckades tyvärr inte vrida bilden) Det där med pannkakorna nämner jag för att ni skall veta att jag sköter om barnen på bästa sätt.
Kajsa sa redan utanför huset " Mmm, det luktar pannkakor, mums"
Gustav kollar postlådan, jodå, det fanns ett födelsedagskort för imorgon. Detta var från morfar.
Den röda flaggan ni ser på lådan används när man själv har lagt brev som skall skickas iväg. Alltså ingen flaggning när posten kommit, som jag trodde tidigare. Det finns inga brevlådor "ute på stan" som i Sverige. Det behövs ju faktiskt inte. Postkontoren här liknar våra svenska postkontor som de såg ut på 60-70-talet. Mycket kala, mycket "Perstorpsplattor" (på engelska, någon?), affischer som hänger snett och med personal som inte har det minsta bråttom. De är visserligen vänliga men jobbar inte så de blir sressade. Det blir däremot kunderna allteftersom köerna växer. 
Efter maten blev jag övertalad att, som de sa: "gå ut i det fina vädret och ha lite kul". Jag tyckte det lät bra och därför glömde vi både skolläxan och pianopläxan. Gustav skulle på sin fotbollsträning och Kajsa till svenska skolan. Anna-Lena tog både sin egen grabb Jonathan och Gustav till träningen. (Fick senare veta att Gustav varit med på vissa delar av träningspasset. Tillräckligt för att vara glad för målet han gjorde vid tvåmålsspelet.)
Svenska skolan håller till i källaren på Jamestowns bibliotek. Vi har totalt 15 barn (två fattas på bilden) mellan sex och tolv år. Lärare är, förutom jag själv, också Anette Oom som jobbade i de yngre årskurserna hemma i Göteborg. Vi träffas varje onsdagskväll mellan halv sex och sju.
Denna terminen har vi mest ägnat åt att repetera en pjäs som handlar om några svenska familjer som emigrerade till USA i slutet av 1800-talet. Barnen skall spela upp pjäsen för sina föräldrar och syskon i slutet av maj. Vi hade högläsning ur boken i höstas och pratade då mycket om orsakerna till varför så många människor flyttade.
Av Sveriges ca:5 miljoner invånare flyttade 1,2 miljoner utomlands under en 40-årsperiod vid förra sekelskiftet.
Kanske inte så konstigt att många drog till USA, här fick man nämligen "låna" 160 acres jord (65 ha) .
Brukade man fortfarande marken efter fem år , så fick man den. Prata om anledning för fattiga småbrukare från Sverige att leta sig hit.
Våra nutida bekymmer är av en helt annan karaktär; "Skall vi åka till Disney-World nu eller till hösten?" Jag tror verkligen att de allra flesta av våra barn i skolan förstår skillnaden mellan nu och då.
BTW (by the way) Imorgon, idag när ni läser det här, fyller Gustav 6 år. Kajsa och jag skall uppvakta honom med blomma och frukost på sängen. Därför: Godnatt! / Roger
Lediga från skolan. (Teachers workday)
Lite märkligt att kalla en dag då barnen inte är i skolan för "Teachers workday". Lärarna arbetar förmodligen mer då eleverna är där. Hemma kallar vi det för "studiedag"- det är nog inte så mycket bättre.
Barnen tycker det är tomt utan mamma, men dagarna går ändå fort. På söndagen, efter en väldigt sen frukost (morgenmad) lekte Kajsa med Sandra. Gustav och jag roade oss med lådbilsåkning och kortspel. På eftermiddagen kom Amanda. Hon ville gärna ha sovmorgon på måndagen (hennes mamma Helena och syster Sofia skulle upp tidigt) så därför bestämdes att Amanda skulle sova över hos oss.
Efter att barnen hade ätit massor av min köttfärssås, som för övrigt är godare än Helenas, tränade barnen länge på ett teaterstycke. Bilden är tagen när pjäsen är slut och de bockat och tackat för mina applåder.
Kajsa och Amanda hade väldigt svårt att somna. Sent, föll de i sömn i dubbelsängen. Gustav sov i sin säng och jag i gästrummet. På morgonen såg det ut så här; Gustav i "smörhålet", mellan tjejerna.
På e.m spelade naebodraengen Ryan och Gustav basketbollmatch mot mig. Ryan har lärt ut en del tricks så grabbarna vann klart.
På söndag kommer alltså Gitte tillbaka och har då med sig Birgit (min mor) och Ulla (min ex-svärmor). Det var länge sedan som jag längtade efter att få träffa morsan, men nu skall det skall bli jättekul att få ha tanterna här i två veckor. Återkommer naturligtvis med bilder och rapporter om deras äventyr och förmodade shoppingturer här i North Carolina.
Bowlingkväll.
Imorgon,lördag, åker Gitte till Sverige för att arbete i en uge. Hon är alltså inte hjemme da Gustav har sin födelsedag. Därför feirede vi ham idag med att spille bowling. Vi syntes allesammen att det var riktigt sjovt.
Kajsa och Gustav gjorde "high five" efter vart slag oavsett hvor mange kegler de ramte. Pappa vann klart!!!
( 2 poäng i sista serien)
Man behövde inte beställa i förväg. Det fanns ca: 60 banor i hallen.
Man måste ha skor med glid när man spelar bowling
Känner ni igen sättet att stå på? Händerna långt bak på höfterna, tummarna vända framåt.
Just det, exakt så brukar mamma stå. Gustav gör det precis lika ofta.
De har väldigt kul tillsammans.
Kajsa och Gustav gjorde "high five" efter vart slag oavsett hvor mange kegler de ramte. Pappa vann klart!!!
( 2 poäng i sista serien)
Man behövde inte beställa i förväg. Det fanns ca: 60 banor i hallen.
Man måste ha skor med glid när man spelar bowling Känner ni igen sättet att stå på? Händerna långt bak på höfterna, tummarna vända framåt. Just det, exakt så brukar mamma stå. Gustav gör det precis lika ofta. De har väldigt kul tillsammans.Grattis Erik!!
Skickar ett STORT LYCKA TILL på din 20-årsdag!! Hoppas av hela mitt hjärta att du får en bra dag.
Idag får Far-mor ställa upp som ombud för mig med att förmedla födelsedagspresenten på din 20-årsdag.
Hoppas dagen blir RIKTIGT BRA!!
Kramar från oss alla här i Greensboro.
Verdens sejeste söster!
Hvis nogen skulle väre i tvivl så har jeg verdens sejeste söster. Gå til den länk, hvis du vil se en rigtig vinder!
http://www.flickr.com/photos/23235073@N07/2380843802/
http://www.flickr.com/photos/23235073@N07/2380843802/
Byeung Sik Ahn (Korea) won the 2008 North Pole Marathon which took place at 04:30 GMT on 1st April. The winner of the women's title was Cathrine Due of Denmark. Constant daylight and -29C temperatures greeted competitors at the top of the world.
Cathrine Due and Margit Andersen, the two Danes in the women's event, battled thoughout. However, Due proved the stronger in the latter stages to take the women's title. Kirsty Devonport of Great Britain was third.
Trine var den hurtigste kvinde på 5.37, 16 minutter hurtiger end nummer 2. Ud af 17 deltagere blev Trine nummer 6. Det er en helt fantastisk bedrift og der ligger mange timmers träning bag.
Jeg talte med en meget stolt Jens Due idag!
Stort tillykke Trine - fra en stor beundrer.
