Roger & Gitte i North Carolina

  Bilden framför vårt hus är tagen på kvällen innan vi skall åka upp till Washington.


Vi åkte norrut från Greensboro vid 9-tiden på lördagsmorgonen. Efter ca: 1 timma kommer man till Virginia och efter ytterligare 1 timma åt nordväst var vi vid Appalacherna. Det lär vara en av jordens äldsta bergskedjor och det är  mycket vackert att åka längs "Blue Ridge Parkway". Så heter vägen som går ända från Pennsylvania i norr till Georgia i söder.

Att köra som vi gjorde är en rejäl omväg för att komma till DC men det var det absolut värt. Alla bilderna är, som synes, tagna i strålande solsken. När vi körde uppe vid Shenandoah Valley, kom ett åskväder liknande det Gustav hade på sin födelsedagsfest. Visst kan vi ha ösregn hemma också, men det går inte att sammanlikna med detta.
Det regnade så fruktansvärt kraftigt att stora stenar rullade ned från sluttningarna och hamnade ute på vägen.

Innan regnet (och en del hagel) kom visade termometern på 28 grader. Efter en kort stunds oväder hade det sjunkit till 12-13 grader.

         





När vi kom till Washington vid 8-tiden på kvällen hade vi åkt bil i elva timmar. Vi checkade in på Virginian Suites, samma hotell som de stora barnen och jag bodde på när de var här i julas.

Istället för att gå ut och äta ,åkte jag och köpte "hämtmat" och en flaska vin. Medan jag väntade på maten, kom jag i samspråk med två "locals". De bjöd på en öl och vi diskuterade den pågående kampen mellan Hillary Clinton och Barack Obama. Visste ni att Puerto Rico och Guam också får rösta i det amerikanska valet? USA har officiellt femtio delstater och utan att ha status som stater, får alltså andra områden ändå vara med att bestämma i amerikansk politik. Intressant!

 Frukostbild vid 9-tiden. Mulet och ca: 12 grader. Vi klarade oss från regn hela dagen.



På biderna här nedan poseras det framför olika minnesmärken i huvudstaden.

 Den imponerande gruppen bakom damerna är minnesmärket "IwoJima". Andra världskriget och jänkarna hade fått kontroll över en liten, men strategiskt viktig, liten vulkanö i Stilla Havet. Vårt hotell låg bara några hundra meter från statyn.



  Vi fortsatte till Arlington, den militära begravningsplatsen där nästan 400.000 offer från olika krig ligger begravda. Flest från inbördeskriget, (620.000 amerikaner dog) men naturligtvis från världskrigen, Korea, Vietnam (58.000 döda) Gulfkriget och inte minst Irak. Usa har i princip varit inblandad i någon väpnad konflikt sedan befrielsekriget 1776.

Arlington är fortfarande en "aktiv" begravningsplats och 25-30 begravningar sker där varje vecka. Irakkriget har hitills krävt fler än 6000 dödsoffer


 Bara sex dagar innan Kennedy blev mördad 1963, besökte han Arlington. Han stod på den plats där han nu ligger begravd, beundrade utsikten över Washington och sa; "I would like to stay here for ever". 

  JFK:s grav. Här ligger också Jaqueline hans fru, en odöpt dotter som dog vid födseln och sonen Patrick, som dog bara två dagar gammal.

    Båda bilderna från monumentet över andra världskriget.

    Statygruppen skall hedra kvinnorna som deltog i Vietnam. Soldaten ligger svårt sårad och kvinnan försöker stoppa blodflödet. Kvinnan som står upp spanar upp mot himlen i hopp om att få syn på en helikopter. Skymd bakom dessa ligger en tredje kvinna på knä med knäppta händer. En fantastisk bild av krigets djävlighet, trots att det här bara handlar om några få människor. (Kanske just därför).

Tyvärr blev ingen bild tagen vid det "egentliga" Vietnammonumentet. Två blankpolerade, ca:30 meter långa marmorväggar, ställda mot varandra i trubbig vinkel och med namnen på alla de över 58.800 som dödades under kriget. Det är både vackert och stämmer till eftertanke.


  När de stora barnen var här i december var trottoaren framför Vita Huset avstängd. Nu gick det bättre att komma fram och ta den obligatoriska bilden.


Det fanns inte tid till att närmare titta på Lincoln Memorial, Capitolium, eller att gå på några av alla de museér som finns i stan´.
Vi skulle vara ute vid Dulles International vid tretiden och resan skall normalt ta max 45 minuter. Jag hade lovat damerna att vara där i god tid, så därfår åkte vi redan kl. halv två.
Bilköer, en p.ga. vägarbete avstängd utfart ,gjorde att vi hamnade ganska fel. Vi var norr om stan, i Maryland, och Dulles ligger några mil västerut. Det skall erkännas att även chauffören var något nervös innan skyltarna visade att vi var på rätt väg. Klockan fem i tre svängde jag in för att släppa av två hemlängtande resenärer och klockan tre sod de i kön till incheckningsdisken. Lovat är lovat.

Båda var också lite nervösa över hur det skulle gå med hemresan. Då dök han upp, Klaus, den danske hjälten som lovade att lotsa damerna till rätt "gate".





Min resa tillbaka till Greensboro tog faktiskt åtta timmar. Detta beroende på att jag stannade vid IKEA och storhandlade svenskt godis och svensk mat. Dessutom regnade det mer än hälften av den 500 km länga sträckan.

När jag såg skylten med "Cadillac Motel" kunde jag heller inte låta bli att köra in för att fotografera det. Där övernattade jag på väg upp till DC i vintras. Ett riktigt "sunkit" ställe. Normalt sett kan jag sova överallt utan problem, men här behöll jag kläderna på och vilade en stund ovanpå sängen. Fick intrycket att sängkläderna inte var bytta ,det luktade mögel, skit, damm och mattan var fuktig. Ett motell som taget ur en amerikansk film, ni vet, ett ställe där bankrånarna gömmer sig och polisen stormar in.