Neeej!! Blåljus i backspegeln!
På väg hem från shopingdagen på Concorde Mills, tog vi en liten parallellväg till den 3-4 filiga 85:an. Detta p.g.a att på f.m. när vi körde söderut, såg vi två stora vägarbeten som skapade milslånga (alltså inte mileslånga) köer.
När vi nått nästan halvvägs hem, vi hade precis passerat en liten stad som heter Salisbury, pratade vi om hur billigt vi handlat, hur smarta vi var som körde alternativvägen, hur lite trafik det var och så bra att jag nu hade ett amerikanskt körkort.
Det var då jag tittade i backspegeln och såg de ettrigt blinkande blå lamporna, på en i övrigt anonym vit Ford. Då sa jag igen till mina passagerare: "Så bra att jag har ett amerikanskt körkort".
Polisbilen låg kanske tjugofem meter bakom oss och jag blev plötsligt osäker på om det var mig han ville göra uppmärksam. Enbart blå lampor, inga tecken på att han ville att jag skulle stanna. När jag insåg att vår bil var den enda som fanns att se i båda riktningarna, fortsatte jag en liten bit och körde in åt sidan.
Faktiskt var jag helt lugn, jag hade ju knappast överskridit hastigheten med många mph och som sagt, körkort har jag.
När jag ser polismannen i sidospegeln närma sig bilen är jag på väg att börja famla efter plånboken. Ligger den i lådan mellan framsätena? Kanske i dörrfacket? Jag letar inte, tänker det bara, fast jag har bara en hand på ratten.
Då ser jag hur polisen tvärstannar i jämnhöjd med stackars Ulla i baksätet, trycker ryggen mot rutan och står kvar där. Javisst ja, båda händerna på ratten. Helt ärligt så trodde jag innerst inne att det bara var på film detta gällde.
Samtidigt som jag placerade även vänsterhanden på rattens ovandel, kom jag att tänka på vad jag läste tidningen innan vi for hemifrån.
Artikeln handlade om en 22-årig kille som i måndags blev ihjälskjuten av polisen här i Greensboro. Han hade visserligen inte bara kört för fort, utan vägrade stanna på tecken från polisen. Han tryckte istället på gasen och så började jakten. Polisen hann ikapp, prejade honom av vägen, båda bilarna blir stående och poliserna närmar sig med dragna vapen. Killen lägger inte händerna på ratten utan lutar sig mot sin flickvän för att ge henne bilnycklarna. Då sätter polisen tio kulor i honom "and he is no more".
Till saken hör att 1990 blev grabbens pappa också dödad av polisen. Han sköts då han hotade sin fru med kniv, så den gången kanske det var nödvändigt med kulor från "the cops". Killen som vägrade stanna hade naturligtvis inte helt rent samvete. Kanske hade han stulit bilen, kanske hade han stöldgods i baksätet, vad vet jag? Eller var han kanske livrädd för alla poliser sedan den dagen då han som fyraåring såg dem skjuta ihjäl pappan?
Allt det här hann jag tänka medan "min" polisman sakta började röra sig framåt längs sidan på bilen. Turligt nog hade jag tryckt ned sidorutan redan när jag stannade, det vete tusan om jag vågat röra handen för att trycka på knappen. Alldeles orakad och med en sjuttiotreårig "Thelma" bredvid mig och en åttioettårig "Louise" i baksätet, liknade vi kanske ett gäng bankrånare på flykt.
Nåväl, med mina händer på ratten och efter en snabb blick på mina passagerare hälsade polismannen artigt och sa: "That was quite a fast drive. May I see your license, please?" Efter han fått körkortet och papperen rörande bilen, bad han oss vänta och gick tillbaka till sin bil. Det dröjde riktigt länge utan att han kom tillbaka. Plötsligt kom jag att tänka på en fortkörare med ganska stor erfarenhet. "Maria!, Jag ringer Maria, hon sa ju att man aldrig skall erkänna en fortkörning. Vad skall man säga då? Jag ringer henne" Hon svarade inte på hemnumret, hon svarade inte på mobilen. Inte heller hennes man Klas gick att nå på sin telefon.
Efter ca: 20 minuter kom polisen tillbaka, överlämnade en lapp och sa; Jag skrev 50mph, du körde i 55 och hastigheten är satt till 35mph. Har du något att invända ,vänd dig till den här adressen eller inställ dig i domstolen den 16 maj. "Have a good day sir"! Sedan vände han sig för att gå.
"Hey, wait a sec. Do you mind if I take a picture of you in front of your car? This is a totally new experience for me and I´ll like to have something to show my teenagers back in Sweden.
Han ville inte alls vara med på bild men efter lite tvekan gick han med på att ta ett kort av mig framför polisbilen.
Och du, Maria, jag ringer dig för goda råd. Godnatt!
När vi nått nästan halvvägs hem, vi hade precis passerat en liten stad som heter Salisbury, pratade vi om hur billigt vi handlat, hur smarta vi var som körde alternativvägen, hur lite trafik det var och så bra att jag nu hade ett amerikanskt körkort.
Det var då jag tittade i backspegeln och såg de ettrigt blinkande blå lamporna, på en i övrigt anonym vit Ford. Då sa jag igen till mina passagerare: "Så bra att jag har ett amerikanskt körkort".
Polisbilen låg kanske tjugofem meter bakom oss och jag blev plötsligt osäker på om det var mig han ville göra uppmärksam. Enbart blå lampor, inga tecken på att han ville att jag skulle stanna. När jag insåg att vår bil var den enda som fanns att se i båda riktningarna, fortsatte jag en liten bit och körde in åt sidan.
Faktiskt var jag helt lugn, jag hade ju knappast överskridit hastigheten med många mph och som sagt, körkort har jag.
När jag ser polismannen i sidospegeln närma sig bilen är jag på väg att börja famla efter plånboken. Ligger den i lådan mellan framsätena? Kanske i dörrfacket? Jag letar inte, tänker det bara, fast jag har bara en hand på ratten.
Då ser jag hur polisen tvärstannar i jämnhöjd med stackars Ulla i baksätet, trycker ryggen mot rutan och står kvar där. Javisst ja, båda händerna på ratten. Helt ärligt så trodde jag innerst inne att det bara var på film detta gällde.
Samtidigt som jag placerade även vänsterhanden på rattens ovandel, kom jag att tänka på vad jag läste tidningen innan vi for hemifrån.
Artikeln handlade om en 22-årig kille som i måndags blev ihjälskjuten av polisen här i Greensboro. Han hade visserligen inte bara kört för fort, utan vägrade stanna på tecken från polisen. Han tryckte istället på gasen och så började jakten. Polisen hann ikapp, prejade honom av vägen, båda bilarna blir stående och poliserna närmar sig med dragna vapen. Killen lägger inte händerna på ratten utan lutar sig mot sin flickvän för att ge henne bilnycklarna. Då sätter polisen tio kulor i honom "and he is no more".
Till saken hör att 1990 blev grabbens pappa också dödad av polisen. Han sköts då han hotade sin fru med kniv, så den gången kanske det var nödvändigt med kulor från "the cops". Killen som vägrade stanna hade naturligtvis inte helt rent samvete. Kanske hade han stulit bilen, kanske hade han stöldgods i baksätet, vad vet jag? Eller var han kanske livrädd för alla poliser sedan den dagen då han som fyraåring såg dem skjuta ihjäl pappan?
Allt det här hann jag tänka medan "min" polisman sakta började röra sig framåt längs sidan på bilen. Turligt nog hade jag tryckt ned sidorutan redan när jag stannade, det vete tusan om jag vågat röra handen för att trycka på knappen. Alldeles orakad och med en sjuttiotreårig "Thelma" bredvid mig och en åttioettårig "Louise" i baksätet, liknade vi kanske ett gäng bankrånare på flykt.
Nåväl, med mina händer på ratten och efter en snabb blick på mina passagerare hälsade polismannen artigt och sa: "That was quite a fast drive. May I see your license, please?" Efter han fått körkortet och papperen rörande bilen, bad han oss vänta och gick tillbaka till sin bil. Det dröjde riktigt länge utan att han kom tillbaka. Plötsligt kom jag att tänka på en fortkörare med ganska stor erfarenhet. "Maria!, Jag ringer Maria, hon sa ju att man aldrig skall erkänna en fortkörning. Vad skall man säga då? Jag ringer henne" Hon svarade inte på hemnumret, hon svarade inte på mobilen. Inte heller hennes man Klas gick att nå på sin telefon.
Efter ca: 20 minuter kom polisen tillbaka, överlämnade en lapp och sa; Jag skrev 50mph, du körde i 55 och hastigheten är satt till 35mph. Har du något att invända ,vänd dig till den här adressen eller inställ dig i domstolen den 16 maj. "Have a good day sir"! Sedan vände han sig för att gå.
"Hey, wait a sec. Do you mind if I take a picture of you in front of your car? This is a totally new experience for me and I´ll like to have something to show my teenagers back in Sweden.
Han ville inte alls vara med på bild men efter lite tvekan gick han med på att ta ett kort av mig framför polisbilen.
Och du, Maria, jag ringer dig för goda råd. Godnatt!
Kommentarer
Postat av: Hanna
hahaha du e grym daddy, helrätt att ta kort i den situationen :D skit i den där adressen och infinn dig i domstolen bara för upplevelsen tycker jag!!! och ta lite bilder där med!
hur är det med Thelma & Louise då?
här är allt helt okej, det har varit sommarväder i flera dagar nu, helt underbart. puss och kram / Hanan
Postat av: Sofia
vissa dagar blir mer spannande an andra. Synd att han inte stallde upp pa foto.
Postat av: Morfar
Hej Roger!
Så lykkedes det at få forbindelse. Gode beretninger. Den med policen var bra.
Hils alle, jeg skriver senere. Skal lige prøve først, om jeg kommer igennem.
kærligst morfar
Trackback
