En stor händelse...
Cheetas hade match mot AllStars idag och Gustav lovade på väg till matchen att idag skulle han minsann vara med.
När jag tidigare frågat vad största anledningen till att han inte vill vara med på någon match, har han sagt att han inte vet vilket mål han skall skjuta mot och att göra självmål, det är verkligen inte kul. Därför lovade jag att vara väldigt tydlig och verkligen visa åt vilket håll de skulle spela.
De minsta barnen spelar på en liten plan, målet är något större än ett innebandymål och fyra utespelare på varje sida. En match består av fyra perioder, ungefär (det varierar något) 5 minuter långa. Man byter inte sida, utan spelar åt samma håll alla perioderna. Om det är pedagogiskt uttänkt eller att det bara "blivit så", det vet jag inte.
Det var bra för Gustav, jag tror han blivit lite förvirrad om han plötsligt skulle göra mål i kassen han nyss försvarat.
En minut innan matchstart, meddelar den nyss fyllda sexåringen, att han minsann inte ville vara med i någon fotbolls-match. Vad gör då pappan, som vet att det skulle vara bra för Gustav på många sätt, för att övertala en sista gång?
Bra eller dåligt, jag vet inte, men mitt löfte om att "du får fem dollar om du spelar" hade den inverkan att han gärna spelade.
Efter ca: 2 minuter ledde Cheetas med 2-0 och den från början ovillige, hade varit den näst siste att "tjonga" på bollen innan den gick i mål. Visst är man framspelare då? Gustav fick ialla fall veta att han gjort två målgivande passningar och var mycket nöjd med det. Hans lag vann med 7-5, coach, föräldrar och spelare var alla nöjda. (Också domaren kände sig nöjd även om han blev fem dollar fattigare)
Här är kompisarna innan matchen. Både Kajsa och jag tror båda; "Att idag är han med".
Uppvärmning, här har jag fortfarande 15 dollar i plånboken.
Snart avspark. Här är Gustav 5 dollar rikare.
Coach Ray har lite pep-talk.
Uppställning för att tacka motståndarna för matchen.
Killen framför Gustav är kompisen Jonathan och lintotten bakom honom är kompisen Filip.
Vill också gärna visa några bilder från deras pianolektioner. Tanten heter Mrs. Stapleton och bor alldeles i närheten. På torsdagar mellan kl.4och halv fem visar hon barnen vad de skall träna på till nästa vecka. Vi har köpt en billig keyboard och den skall de alltså öva på. Pianofröken är väldigt snäll och försöker visa tålamod men otåligheten lyser ibland igenom och det nästan hörs när hon tänker:" I´ll hope they will practice a little bit more before they come here next time".
Själv blir jag helt nervös när jag ser och hör henne instruera Kajsa och Gustav. Klappa takten och trycka på de rätta tangenterna, det är inte mycket jag kan hjälpa dem med de läxorna. Det får bli Gittes ansvar, så fortsätter jag med läsa-skriva-räkna-läxorna.
När jag tidigare frågat vad största anledningen till att han inte vill vara med på någon match, har han sagt att han inte vet vilket mål han skall skjuta mot och att göra självmål, det är verkligen inte kul. Därför lovade jag att vara väldigt tydlig och verkligen visa åt vilket håll de skulle spela.
De minsta barnen spelar på en liten plan, målet är något större än ett innebandymål och fyra utespelare på varje sida. En match består av fyra perioder, ungefär (det varierar något) 5 minuter långa. Man byter inte sida, utan spelar åt samma håll alla perioderna. Om det är pedagogiskt uttänkt eller att det bara "blivit så", det vet jag inte.
Det var bra för Gustav, jag tror han blivit lite förvirrad om han plötsligt skulle göra mål i kassen han nyss försvarat.
En minut innan matchstart, meddelar den nyss fyllda sexåringen, att han minsann inte ville vara med i någon fotbolls-match. Vad gör då pappan, som vet att det skulle vara bra för Gustav på många sätt, för att övertala en sista gång?
Bra eller dåligt, jag vet inte, men mitt löfte om att "du får fem dollar om du spelar" hade den inverkan att han gärna spelade.
Efter ca: 2 minuter ledde Cheetas med 2-0 och den från början ovillige, hade varit den näst siste att "tjonga" på bollen innan den gick i mål. Visst är man framspelare då? Gustav fick ialla fall veta att han gjort två målgivande passningar och var mycket nöjd med det. Hans lag vann med 7-5, coach, föräldrar och spelare var alla nöjda. (Också domaren kände sig nöjd även om han blev fem dollar fattigare)
Här är kompisarna innan matchen. Både Kajsa och jag tror båda; "Att idag är han med". Uppvärmning, här har jag fortfarande 15 dollar i plånboken. Snart avspark. Här är Gustav 5 dollar rikare. Coach Ray har lite pep-talk. Uppställning för att tacka motståndarna för matchen. Killen framför Gustav är kompisen Jonathan och lintotten bakom honom är kompisen Filip.Vill också gärna visa några bilder från deras pianolektioner. Tanten heter Mrs. Stapleton och bor alldeles i närheten. På torsdagar mellan kl.4och halv fem visar hon barnen vad de skall träna på till nästa vecka. Vi har köpt en billig keyboard och den skall de alltså öva på. Pianofröken är väldigt snäll och försöker visa tålamod men otåligheten lyser ibland igenom och det nästan hörs när hon tänker:" I´ll hope they will practice a little bit more before they come here next time".
Själv blir jag helt nervös när jag ser och hör henne instruera Kajsa och Gustav. Klappa takten och trycka på de rätta tangenterna, det är inte mycket jag kan hjälpa dem med de läxorna. Det får bli Gittes ansvar, så fortsätter jag med läsa-skriva-räkna-läxorna.
Kommentarer
Postat av: daughter
tack pappa;-)
Trackback
