Orlando
Lyxliv? Nähä du, ingen rast ingen ro. Ikväll skall vi på Bruce Springsteen och redan klockan 7 på morgonen skall vi vara på flygplatsen f.v.b. till Orlando och Disney World. Låter inte det jobbigt, så säg?
Barnen och jag kommer hem på lördag och Gitte stannar för en veckas konferens.
Naturligtvis kommer ni att få se massor av "barnabilder" från Florida när jag skriver igen om en vecka.
See you!!
Barnen och jag kommer hem på lördag och Gitte stannar för en veckas konferens.
Naturligtvis kommer ni att få se massor av "barnabilder" från Florida när jag skriver igen om en vecka.
See you!!
Hemresa för far-mor & mor-mor Ulla
Bilden framför vårt hus är tagen på kvällen innan vi skall åka upp till Washington.Vi åkte norrut från Greensboro vid 9-tiden på lördagsmorgonen. Efter ca: 1 timma kommer man till Virginia och efter ytterligare 1 timma åt nordväst var vi vid Appalacherna. Det lär vara en av jordens äldsta bergskedjor och det är mycket vackert att åka längs "Blue Ridge Parkway". Så heter vägen som går ända från Pennsylvania i norr till Georgia i söder.
Att köra som vi gjorde är en rejäl omväg för att komma till DC men det var det absolut värt. Alla bilderna är, som synes, tagna i strålande solsken. När vi körde uppe vid Shenandoah Valley, kom ett åskväder liknande det Gustav hade på sin födelsedagsfest. Visst kan vi ha ösregn hemma också, men det går inte att sammanlikna med detta.
Det regnade så fruktansvärt kraftigt att stora stenar rullade ned från sluttningarna och hamnade ute på vägen.
Innan regnet (och en del hagel) kom visade termometern på 28 grader. Efter en kort stunds oväder hade det sjunkit till 12-13 grader.
När vi kom till Washington vid 8-tiden på kvällen hade vi åkt bil i elva timmar. Vi checkade in på Virginian Suites, samma hotell som de stora barnen och jag bodde på när de var här i julas.
Istället för att gå ut och äta ,åkte jag och köpte "hämtmat" och en flaska vin. Medan jag väntade på maten, kom jag i samspråk med två "locals". De bjöd på en öl och vi diskuterade den pågående kampen mellan Hillary Clinton och Barack Obama. Visste ni att Puerto Rico och Guam också får rösta i det amerikanska valet? USA har officiellt femtio delstater och utan att ha status som stater, får alltså andra områden ändå vara med att bestämma i amerikansk politik. Intressant!
Frukostbild vid 9-tiden. Mulet och ca: 12 grader. Vi klarade oss från regn hela dagen.På biderna här nedan poseras det framför olika minnesmärken i huvudstaden.
Den imponerande gruppen bakom damerna är minnesmärket "IwoJima". Andra världskriget och jänkarna hade fått kontroll över en liten, men strategiskt viktig, liten vulkanö i Stilla Havet. Vårt hotell låg bara några hundra meter från statyn.
Vi fortsatte till Arlington, den militära begravningsplatsen där nästan 400.000 offer från olika krig ligger begravda. Flest från inbördeskriget, (620.000 amerikaner dog) men naturligtvis från världskrigen, Korea, Vietnam (58.000 döda) Gulfkriget och inte minst Irak. Usa har i princip varit inblandad i någon väpnad konflikt sedan befrielsekriget 1776.Arlington är fortfarande en "aktiv" begravningsplats och 25-30 begravningar sker där varje vecka. Irakkriget har hitills krävt fler än 6000 dödsoffer
Bara sex dagar innan Kennedy blev mördad 1963, besökte han Arlington. Han stod på den plats där han nu ligger begravd, beundrade utsikten över Washington och sa; "I would like to stay here for ever". 
JFK:s grav. Här ligger också Jaqueline hans fru, en odöpt dotter som dog vid födseln och sonen Patrick, som dog bara två dagar gammal.
Båda bilderna från monumentet över andra världskriget.
Statygruppen skall hedra kvinnorna som deltog i Vietnam. Soldaten ligger svårt sårad och kvinnan försöker stoppa blodflödet. Kvinnan som står upp spanar upp mot himlen i hopp om att få syn på en helikopter. Skymd bakom dessa ligger en tredje kvinna på knä med knäppta händer. En fantastisk bild av krigets djävlighet, trots att det här bara handlar om några få människor. (Kanske just därför).Tyvärr blev ingen bild tagen vid det "egentliga" Vietnammonumentet. Två blankpolerade, ca:30 meter långa marmorväggar, ställda mot varandra i trubbig vinkel och med namnen på alla de över 58.800 som dödades under kriget. Det är både vackert och stämmer till eftertanke.
När de stora barnen var här i december var trottoaren framför Vita Huset avstängd. Nu gick det bättre att komma fram och ta den obligatoriska bilden.Det fanns inte tid till att närmare titta på Lincoln Memorial, Capitolium, eller att gå på några av alla de museér som finns i stan´.
Vi skulle vara ute vid Dulles International vid tretiden och resan skall normalt ta max 45 minuter. Jag hade lovat damerna att vara där i god tid, så därfår åkte vi redan kl. halv två.
Bilköer, en p.ga. vägarbete avstängd utfart ,gjorde att vi hamnade ganska fel. Vi var norr om stan, i Maryland, och Dulles ligger några mil västerut. Det skall erkännas att även chauffören var något nervös innan skyltarna visade att vi var på rätt väg. Klockan fem i tre svängde jag in för att släppa av två hemlängtande resenärer och klockan tre sod de i kön till incheckningsdisken. Lovat är lovat.
Båda var också lite nervösa över hur det skulle gå med hemresan. Då dök han upp, Klaus, den danske hjälten som lovade att lotsa damerna till rätt "gate".
Min resa tillbaka till Greensboro tog faktiskt åtta timmar. Detta beroende på att jag stannade vid IKEA och storhandlade svenskt godis och svensk mat. Dessutom regnade det mer än hälften av den 500 km länga sträckan.
När jag såg skylten med "Cadillac Motel" kunde jag heller inte låta bli att köra in för att fotografera det. Där övernattade jag på väg upp till DC i vintras. Ett riktigt "sunkit" ställe. Normalt sett kan jag sova överallt utan problem, men här behöll jag kläderna på och vilade en stund ovanpå sängen. Fick intrycket att sängkläderna inte var bytta ,det luktade mögel, skit, damm och mattan var fuktig. Ett motell som taget ur en amerikansk film, ni vet, ett ställe där bankrånarna gömmer sig och polisen stormar in.
Old Salem
Idag, onsdagen den 23:de, har vi besökt gamla delen av vår grannstad Winston-Salem. Känner ni igen de båda namnen,beror det förmodligen på att ni är eller har varit rökare. Två cigarettmärken finns (har funnits?) med de namnen. Tobaksodling är fortfarande en betydande inkomskälla för North Carolina.
I mitten av 1700-talet grundade människor från Moravien (del av bl.a. nuvarande Tjeckien) Salem och något av den gamla bebyggelsen finns ännu kvar.
Vi hade en fin dag med behagligt väder och människorna på bilderna (förutom mina tanter) är klädda i tidstypiska kläder för att skapa en mer genuin upplevelse för besökarna.
Gustav ville absolut bli hämtat i "car-ridern" idag. Kajsa ville åka buss hem som vanligt. Föräldrar som hämtar med bil köar, i sina stora fordon, i en slingrande rad i väntan på att barnen skall komma ut.
Mrs Thomlinsson på väg ut med Gustav och övriga "carriders" i hans klass.
Kajsa tog alltså bussen.
Vi hann hem före bussen och Gustav mötte sin syster med en stor kram.
Sedan var vi på ett trevlig kaffe/saft kalas hos Anna-Lena för att fira Jonathans 6-årsdag.
På kvällen hade Kajsa och jag Svenska skolan och Gustav var på sin fotbollsträning med mamma Gitte.
I mitten av 1700-talet grundade människor från Moravien (del av bl.a. nuvarande Tjeckien) Salem och något av den gamla bebyggelsen finns ännu kvar.
Vi hade en fin dag med behagligt väder och människorna på bilderna (förutom mina tanter) är klädda i tidstypiska kläder för att skapa en mer genuin upplevelse för besökarna.
Gustav ville absolut bli hämtat i "car-ridern" idag. Kajsa ville åka buss hem som vanligt. Föräldrar som hämtar med bil köar, i sina stora fordon, i en slingrande rad i väntan på att barnen skall komma ut.
Mrs Thomlinsson på väg ut med Gustav och övriga "carriders" i hans klass. Kajsa tog alltså bussen. Vi hann hem före bussen och Gustav mötte sin syster med en stor kram.Sedan var vi på ett trevlig kaffe/saft kalas hos Anna-Lena för att fira Jonathans 6-årsdag.
På kvällen hade Kajsa och jag Svenska skolan och Gustav var på sin fotbollsträning med mamma Gitte.
Neeej!! Blåljus i backspegeln!
På väg hem från shopingdagen på Concorde Mills, tog vi en liten parallellväg till den 3-4 filiga 85:an. Detta p.g.a att på f.m. när vi körde söderut, såg vi två stora vägarbeten som skapade milslånga (alltså inte mileslånga) köer.
När vi nått nästan halvvägs hem, vi hade precis passerat en liten stad som heter Salisbury, pratade vi om hur billigt vi handlat, hur smarta vi var som körde alternativvägen, hur lite trafik det var och så bra att jag nu hade ett amerikanskt körkort.
Det var då jag tittade i backspegeln och såg de ettrigt blinkande blå lamporna, på en i övrigt anonym vit Ford. Då sa jag igen till mina passagerare: "Så bra att jag har ett amerikanskt körkort".
Polisbilen låg kanske tjugofem meter bakom oss och jag blev plötsligt osäker på om det var mig han ville göra uppmärksam. Enbart blå lampor, inga tecken på att han ville att jag skulle stanna. När jag insåg att vår bil var den enda som fanns att se i båda riktningarna, fortsatte jag en liten bit och körde in åt sidan.
Faktiskt var jag helt lugn, jag hade ju knappast överskridit hastigheten med många mph och som sagt, körkort har jag.
När jag ser polismannen i sidospegeln närma sig bilen är jag på väg att börja famla efter plånboken. Ligger den i lådan mellan framsätena? Kanske i dörrfacket? Jag letar inte, tänker det bara, fast jag har bara en hand på ratten.
Då ser jag hur polisen tvärstannar i jämnhöjd med stackars Ulla i baksätet, trycker ryggen mot rutan och står kvar där. Javisst ja, båda händerna på ratten. Helt ärligt så trodde jag innerst inne att det bara var på film detta gällde.
Samtidigt som jag placerade även vänsterhanden på rattens ovandel, kom jag att tänka på vad jag läste tidningen innan vi for hemifrån.
Artikeln handlade om en 22-årig kille som i måndags blev ihjälskjuten av polisen här i Greensboro. Han hade visserligen inte bara kört för fort, utan vägrade stanna på tecken från polisen. Han tryckte istället på gasen och så började jakten. Polisen hann ikapp, prejade honom av vägen, båda bilarna blir stående och poliserna närmar sig med dragna vapen. Killen lägger inte händerna på ratten utan lutar sig mot sin flickvän för att ge henne bilnycklarna. Då sätter polisen tio kulor i honom "and he is no more".
Till saken hör att 1990 blev grabbens pappa också dödad av polisen. Han sköts då han hotade sin fru med kniv, så den gången kanske det var nödvändigt med kulor från "the cops". Killen som vägrade stanna hade naturligtvis inte helt rent samvete. Kanske hade han stulit bilen, kanske hade han stöldgods i baksätet, vad vet jag? Eller var han kanske livrädd för alla poliser sedan den dagen då han som fyraåring såg dem skjuta ihjäl pappan?
Allt det här hann jag tänka medan "min" polisman sakta började röra sig framåt längs sidan på bilen. Turligt nog hade jag tryckt ned sidorutan redan när jag stannade, det vete tusan om jag vågat röra handen för att trycka på knappen. Alldeles orakad och med en sjuttiotreårig "Thelma" bredvid mig och en åttioettårig "Louise" i baksätet, liknade vi kanske ett gäng bankrånare på flykt.
Nåväl, med mina händer på ratten och efter en snabb blick på mina passagerare hälsade polismannen artigt och sa: "That was quite a fast drive. May I see your license, please?" Efter han fått körkortet och papperen rörande bilen, bad han oss vänta och gick tillbaka till sin bil. Det dröjde riktigt länge utan att han kom tillbaka. Plötsligt kom jag att tänka på en fortkörare med ganska stor erfarenhet. "Maria!, Jag ringer Maria, hon sa ju att man aldrig skall erkänna en fortkörning. Vad skall man säga då? Jag ringer henne" Hon svarade inte på hemnumret, hon svarade inte på mobilen. Inte heller hennes man Klas gick att nå på sin telefon.
Efter ca: 20 minuter kom polisen tillbaka, överlämnade en lapp och sa; Jag skrev 50mph, du körde i 55 och hastigheten är satt till 35mph. Har du något att invända ,vänd dig till den här adressen eller inställ dig i domstolen den 16 maj. "Have a good day sir"! Sedan vände han sig för att gå.
"Hey, wait a sec. Do you mind if I take a picture of you in front of your car? This is a totally new experience for me and I´ll like to have something to show my teenagers back in Sweden.
Han ville inte alls vara med på bild men efter lite tvekan gick han med på att ta ett kort av mig framför polisbilen.
Och du, Maria, jag ringer dig för goda råd. Godnatt!
När vi nått nästan halvvägs hem, vi hade precis passerat en liten stad som heter Salisbury, pratade vi om hur billigt vi handlat, hur smarta vi var som körde alternativvägen, hur lite trafik det var och så bra att jag nu hade ett amerikanskt körkort.
Det var då jag tittade i backspegeln och såg de ettrigt blinkande blå lamporna, på en i övrigt anonym vit Ford. Då sa jag igen till mina passagerare: "Så bra att jag har ett amerikanskt körkort".
Polisbilen låg kanske tjugofem meter bakom oss och jag blev plötsligt osäker på om det var mig han ville göra uppmärksam. Enbart blå lampor, inga tecken på att han ville att jag skulle stanna. När jag insåg att vår bil var den enda som fanns att se i båda riktningarna, fortsatte jag en liten bit och körde in åt sidan.
Faktiskt var jag helt lugn, jag hade ju knappast överskridit hastigheten med många mph och som sagt, körkort har jag.
När jag ser polismannen i sidospegeln närma sig bilen är jag på väg att börja famla efter plånboken. Ligger den i lådan mellan framsätena? Kanske i dörrfacket? Jag letar inte, tänker det bara, fast jag har bara en hand på ratten.
Då ser jag hur polisen tvärstannar i jämnhöjd med stackars Ulla i baksätet, trycker ryggen mot rutan och står kvar där. Javisst ja, båda händerna på ratten. Helt ärligt så trodde jag innerst inne att det bara var på film detta gällde.
Samtidigt som jag placerade även vänsterhanden på rattens ovandel, kom jag att tänka på vad jag läste tidningen innan vi for hemifrån.
Artikeln handlade om en 22-årig kille som i måndags blev ihjälskjuten av polisen här i Greensboro. Han hade visserligen inte bara kört för fort, utan vägrade stanna på tecken från polisen. Han tryckte istället på gasen och så började jakten. Polisen hann ikapp, prejade honom av vägen, båda bilarna blir stående och poliserna närmar sig med dragna vapen. Killen lägger inte händerna på ratten utan lutar sig mot sin flickvän för att ge henne bilnycklarna. Då sätter polisen tio kulor i honom "and he is no more".
Till saken hör att 1990 blev grabbens pappa också dödad av polisen. Han sköts då han hotade sin fru med kniv, så den gången kanske det var nödvändigt med kulor från "the cops". Killen som vägrade stanna hade naturligtvis inte helt rent samvete. Kanske hade han stulit bilen, kanske hade han stöldgods i baksätet, vad vet jag? Eller var han kanske livrädd för alla poliser sedan den dagen då han som fyraåring såg dem skjuta ihjäl pappan?
Allt det här hann jag tänka medan "min" polisman sakta började röra sig framåt längs sidan på bilen. Turligt nog hade jag tryckt ned sidorutan redan när jag stannade, det vete tusan om jag vågat röra handen för att trycka på knappen. Alldeles orakad och med en sjuttiotreårig "Thelma" bredvid mig och en åttioettårig "Louise" i baksätet, liknade vi kanske ett gäng bankrånare på flykt.
Nåväl, med mina händer på ratten och efter en snabb blick på mina passagerare hälsade polismannen artigt och sa: "That was quite a fast drive. May I see your license, please?" Efter han fått körkortet och papperen rörande bilen, bad han oss vänta och gick tillbaka till sin bil. Det dröjde riktigt länge utan att han kom tillbaka. Plötsligt kom jag att tänka på en fortkörare med ganska stor erfarenhet. "Maria!, Jag ringer Maria, hon sa ju att man aldrig skall erkänna en fortkörning. Vad skall man säga då? Jag ringer henne" Hon svarade inte på hemnumret, hon svarade inte på mobilen. Inte heller hennes man Klas gick att nå på sin telefon.
Efter ca: 20 minuter kom polisen tillbaka, överlämnade en lapp och sa; Jag skrev 50mph, du körde i 55 och hastigheten är satt till 35mph. Har du något att invända ,vänd dig till den här adressen eller inställ dig i domstolen den 16 maj. "Have a good day sir"! Sedan vände han sig för att gå.
"Hey, wait a sec. Do you mind if I take a picture of you in front of your car? This is a totally new experience for me and I´ll like to have something to show my teenagers back in Sweden.
Han ville inte alls vara med på bild men efter lite tvekan gick han med på att ta ett kort av mig framför polisbilen.
Och du, Maria, jag ringer dig för goda råd. Godnatt!
Zoo-besök, gospelkyrka, kalas i oväder och Applebees.
Förra tisdagen var alla skolans förstaklassare på utflykt till Asheboro Zoo, som ligger några mil söderut. Alla barnen åkte i Guilford Countys "activity buses". Dessa är vita men ser annars ut precis som de gula skolbussarna som kör från och till skolan. Bussarna ser fortfarande ut som de gjorde på 50-talet, även de allra nyaste.
Den värsta trafikförseelse man kan begå här, är att passera en skolbuss som stannat för att släppa av eller ta upp någon. Då blinkar det rött och då måste både fram och bakifrån kommande trafik ovillkorligen stanna. En bra regel tycker jag.
På alla utflykter skolbarnen gör, tar man med ett stort antal "chaperones" (förkläden). Detta för att kunna fördela ansvaret på många vuxna. Varje "förkläde" får innan avresan från skolan en lista över de barn man har ansvar för.
Varje vuxen som följer med måste också lämna uppgifter ,så att skolan kan kolla i kriminalregistret att de medföljande är ostraffade. Detta gäller inte oss svenskar (inte mig i allafall, Mrs Pressley tror på mina ärliga ögon). Far-mor och mor-mor Ulla kunde också komma med utan kriminalregisterkontroll.
Vi åkte tillsammans med Helena (mamma till Kajsas kompis Amanda) i vår bil till Asheboro. Både Helena och jag hade ansvar för våra egna döttrar plus varsin pojke. Vi slog ihop oss och var alltså sammanlagt fyra vuxna och fyra barn i vår grupp, vilket kändes tryggt.
Det var årets hitills varmaste dag (30 C när vi åkte hem vid 15-tiden) så vi höll oss mycket i skuggan. Det var en fin anläggning med stora ytor för djuren att vistas på. Det betyder ju att besökarna måste gå långa sträckor och att djuren ibland kan vara svåra att upptäcka eller bara kan ses på långt håll. Trots det var alla nöjda med dagen och piggast av alla var Ulla och Birgit.
Inga husdjur, ingen alkohol, inga vapen. Vi tvingades alltså att hänga av oss pistolhölstren vid ingången.
I bakre raden: Birgit, Ulla och Helena. Främre: Amanda, Brycen, Kajsa och Rolando.
Barnen skötte sig exemplariskt och verkade ha roligt tillsammans. Amanda och Kajsa hade själva fått välja vilka killar de ville ha med i sin grupp.Resten av veckan har gått till att titta lite i butiker, laga mat och att titta på Gustavs fotbollsmatcher och att förbereda hans och Jonathans gemensamma 6-årskalas.
I söndags fick jag så med tanterna till "One in Christ", en liten kyrka som vanligtvis enbart har svarta besökare. (Vi var där också i januari när tonåringarna var här.) Då var också Anna-Lena med och det är hennes bilder från i vintras jag lånat för att illustrera besöket. Att jag står med mikrofonen framme hos pastorn, betyder inte att jag predikar, han bad mig presentera oss nya besökare för resten av församlingen. Detta, att jag för några månader sedan stod sådär i blickfånget, var nog anledningen till att alla kände igen mig och hälsade leende och igenkännande.
Vi kände oss lite skamsna då vi gick mitt i predikan. Gustavs och Jonathans kalas skulle börja kl.1 och det var en hel del att ordna innan allt var klart.
City Lake Park heter en av Greensboros många kommunala grönområden. Ett jättefin park med stor sjö, gott om regnskydd (shelters), grillar och utrymme för lek.
Dit hade killarna bjudit in alla pojkar från sin klass och hälften av dem kom. Dessutom kom "svensk-kompisarna" Filip och Isak.
Sammanlagt tio grabbar som skulle tävla två och två i några mer eller mindre svåra/roliga grenar.
Innan övningarna startade ordnade mammorna med ballonger och fin dukning. Jan-Anders tog fram korv och bröd och förberedde grillen.
Kajsa och Felicia hjälpte mig att ta fram allt som behövdes till 5-kampen. Bilderna visar en del fina situationsbider från kalaslekarna.
När medaljerna var utdelade, grillen slocknat, godispåsarna nästan uppätna och festen led mot sitt slut kom de första försiktiga dropparna. Försiktiga var de i ca: 2 min. Sedan fullständigt vräkte regnet ned i nästan en timma. Åskan dundrade och temperaturen sjönk, från drygt 20grader till under tio, på mindre än en kvart och regnet blandades med stora hagel.
Aldrig någonsin har jag upplevt så mycket regn under så kort tid.
Kalasets sista del blev alltså ganska dramatisk. Jag är ganska säker på att alla som var där, kommer att minnas Jonathan och Gustav som killarna som hade fest i City Lake Park när regnet och haglet föll så att uttrycket "vräkte ned " inte räckte till.
Jonathan och Kirby hos Anna-Lena. Ring runt pinne.
Poängräknarna vid fotbollsmålet.
Isak och Yousef spikar i plankan.
Jonathan och Kirby också.
Kajsa kollar att Matthew och Gustav håller sig till reglerna.
Killarna skall kasta en stor boll till varandra. Vad gör Isak?
Innan regnet.
Fyra personer med delansvar för att parrtytt blev bra.Vill också bara nämna att vi blev ombedda (mkt vänligt) att lämna vår plats strax innan halv tre. Någon skulle börja fira sin födelsedag då. Flickan som fyllde år och hennes gäster satt tillsammans med oss och frös. Hennes fest regnade totalt bort. Det kunde ha varit vi.
Senare på kvällen åkte familjen till "Applebees" och åt en riktigt god middag. Erik, Hanna och Simon var med dit och så även Mia och Ann-Catrin när de var här. Kanongott och ganska billigt. ( Mycket billigt jämfört med Sverige, mindre än halva priset)
Kramar från oss alla! Vi hörs!Segregation
Den första februari 1960 fick fyra unga studenter i Greensboro nog av USA:s rasåtskillnadspolitik.
Trots att det 1960 nästan hade gått hundra år sedan inbördeskriget slutade och slaveriet förbjöds, levde apartheid vidare.
Visserligen kunde ingen människa längre äga en annan, som man t.ex. kan äga en bil eller en häst, men någon jämlikhet var det knappast fråga om.
Särskilda platser på bussar och restauranger, vissa parkbänkar för vita, andra för svarta. Vita hade sina egna offentliga toaletter och andra var avsedda för färgade.
På en av Greensboros största lunchrestauranger, F.W. Woolworth Company, var alla stolar och bord avsedda för vita gäster. De svarta fick visserligen beställa mat, deras pengar ville man gärna ta emot, men de skulle äta stående.
Ezell Blaire Jr, David Richmond, Joseph McNeil och Franklin McCain beslöt sig för att försöka ändra på detta. De stegade in på F.W Woolworth´s och satte sig vid bardisken, beställde varsin kopp kaffe och en bit paj och väntade..
och väntade..... och.... Trots påstötningar, fick de inte sin beställning, men killarna satt kvar. De satt kvar till restaurangen stängde.
Nästa dag kom de tillbaka, nu i sällskap med ett tjugotal kamrater. Alla ville beställa , men nekades. De satt kvar hela dagen och bestämde att komma tillbaka nästa dag.
Nu fylldes hela etablissemanget och de som inte kom in stannade kvar utanför. Den fjärde dagen anslöt massor av människor, även en del vita, för att stödja aktionen.
Tusentals demonstrerade nu på gatorna i Greensboros "downtown". Tidningarna skrev, även de rikstäckande och hela rörelsen, som fick beteckningen "sit-ins", spreds över hela södern.
Woolworth´s försökte att stå emot i det längsta, men den nionde juli gav man upp och serverade alla, oavsett ras, bara man var propert klädd.
Denna händelse var en viktig del i framväxten av " The civil rights movement" och det är fascinerande att det faktiskt bara är fyrtioåtta år sedan det inträffade.
Har det då hänt mycket på detta halvsekel? Naturligtvis, väldigt mycket har blivit bättre, men fortfarande är det amerikanska samhället långt från jämlikt. Via lagar försöker man att förhindra rasism men förmodligen är arvet från slaveriets dagar är så djupt rotat, att det kommer att ta flera generationer innan misstänksamheten mot "icke-vita" är borta.
Så sent som 1979 hade man här i Greensboro en stor sammandrabbning mellan Ku-Klux- Klan- anhängare och nynazister på ena sidan och färgade och deras sympatisörer på den andra. Flera människor blev dödade och jag är övertygad om att många av de vita huvorna som användes då, för mindre än trettio år sedan, ligger i garderoberna hos dem som var med. Kanske plockas de fram vid något grillparty, visas fram för dem man litar på och de i grunden rasistiska rödnackarna ondgör sig över samhällets förändring.
Jag berättade tidigare i bloggen att vårt tantbesök fick se rikemanskvarteren den första dagen de var här. Igår var de så dags att visa dem motsatsen.
Vi åkte till Martin Luther King drive (vad annat skall den heta?) och körde en stund i kvarteren och tittade på husen och människorna som bodde i dem. Vi såg en hel del välansade trädgårdar men de flesta av husen var väldigt slitna. Färg och virke kostar pengar och människorna som bor i de här kvarteren har inte stora tillgångar.
Det skulle få plats tio av dessa små hus i ett av de minsta vi såg i Sedgefield-området i måndags. Tror du att vi såg några vita människor i kvarteren kring Martin L. K Drive?
Tror du att det bor många färgade i överklassområdet Sedgefield? Tror du att det ens bor många färgade i medelklassområdet Adams Farm, där vi bor?
Skriv in "sit-ins Greensboro" på Google, så kan du få veta mycket mer om det jag skrivit om här.
En del av bardisken där de fyra började sin demonstration. Den finns numera på museum i Washington.
Innan vi åkte Downtown för att titta på de ruffiga kvarteren, tog vi en tur ut till "Farmers Market och köpte fina färska frukter. Temperaturen visade 72F d.v.s 22C. På e.m blev det faktiskt 82F, alltså nästan 28C.
Formeln för att räkna om från Fahrenheit till Celcius är följande: Ta aktuell F. temperatur och dra ifrån 32 grader. Dela sedan med hälften och lägg till tio procent. Enkelt, eller hur? Alltså; 82-32=50 50 delat med två= 25 10% av 25 = 2,5 OK? Sista delen; 25+2,5=27,5C. Så varmt hade vi det igår eftermiddag.
Greensboro ligger i höjd med Gibraltarsund/Nordafrika och där det förmodligen också ganska varmt nu.
Trots att det 1960 nästan hade gått hundra år sedan inbördeskriget slutade och slaveriet förbjöds, levde apartheid vidare.
Visserligen kunde ingen människa längre äga en annan, som man t.ex. kan äga en bil eller en häst, men någon jämlikhet var det knappast fråga om.
Särskilda platser på bussar och restauranger, vissa parkbänkar för vita, andra för svarta. Vita hade sina egna offentliga toaletter och andra var avsedda för färgade.
På en av Greensboros största lunchrestauranger, F.W. Woolworth Company, var alla stolar och bord avsedda för vita gäster. De svarta fick visserligen beställa mat, deras pengar ville man gärna ta emot, men de skulle äta stående.
Ezell Blaire Jr, David Richmond, Joseph McNeil och Franklin McCain beslöt sig för att försöka ändra på detta. De stegade in på F.W Woolworth´s och satte sig vid bardisken, beställde varsin kopp kaffe och en bit paj och väntade..
och väntade..... och.... Trots påstötningar, fick de inte sin beställning, men killarna satt kvar. De satt kvar till restaurangen stängde.
Nästa dag kom de tillbaka, nu i sällskap med ett tjugotal kamrater. Alla ville beställa , men nekades. De satt kvar hela dagen och bestämde att komma tillbaka nästa dag.
Nu fylldes hela etablissemanget och de som inte kom in stannade kvar utanför. Den fjärde dagen anslöt massor av människor, även en del vita, för att stödja aktionen.
Tusentals demonstrerade nu på gatorna i Greensboros "downtown". Tidningarna skrev, även de rikstäckande och hela rörelsen, som fick beteckningen "sit-ins", spreds över hela södern.
Woolworth´s försökte att stå emot i det längsta, men den nionde juli gav man upp och serverade alla, oavsett ras, bara man var propert klädd.
Denna händelse var en viktig del i framväxten av " The civil rights movement" och det är fascinerande att det faktiskt bara är fyrtioåtta år sedan det inträffade.
Har det då hänt mycket på detta halvsekel? Naturligtvis, väldigt mycket har blivit bättre, men fortfarande är det amerikanska samhället långt från jämlikt. Via lagar försöker man att förhindra rasism men förmodligen är arvet från slaveriets dagar är så djupt rotat, att det kommer att ta flera generationer innan misstänksamheten mot "icke-vita" är borta.
Så sent som 1979 hade man här i Greensboro en stor sammandrabbning mellan Ku-Klux- Klan- anhängare och nynazister på ena sidan och färgade och deras sympatisörer på den andra. Flera människor blev dödade och jag är övertygad om att många av de vita huvorna som användes då, för mindre än trettio år sedan, ligger i garderoberna hos dem som var med. Kanske plockas de fram vid något grillparty, visas fram för dem man litar på och de i grunden rasistiska rödnackarna ondgör sig över samhällets förändring.
Jag berättade tidigare i bloggen att vårt tantbesök fick se rikemanskvarteren den första dagen de var här. Igår var de så dags att visa dem motsatsen.
Vi åkte till Martin Luther King drive (vad annat skall den heta?) och körde en stund i kvarteren och tittade på husen och människorna som bodde i dem. Vi såg en hel del välansade trädgårdar men de flesta av husen var väldigt slitna. Färg och virke kostar pengar och människorna som bor i de här kvarteren har inte stora tillgångar.
Det skulle få plats tio av dessa små hus i ett av de minsta vi såg i Sedgefield-området i måndags. Tror du att vi såg några vita människor i kvarteren kring Martin L. K Drive?
Tror du att det bor många färgade i överklassområdet Sedgefield? Tror du att det ens bor många färgade i medelklassområdet Adams Farm, där vi bor?
Skriv in "sit-ins Greensboro" på Google, så kan du få veta mycket mer om det jag skrivit om här.
En del av bardisken där de fyra började sin demonstration. Den finns numera på museum i Washington. Innan vi åkte Downtown för att titta på de ruffiga kvarteren, tog vi en tur ut till "Farmers Market och köpte fina färska frukter. Temperaturen visade 72F d.v.s 22C. På e.m blev det faktiskt 82F, alltså nästan 28C.Formeln för att räkna om från Fahrenheit till Celcius är följande: Ta aktuell F. temperatur och dra ifrån 32 grader. Dela sedan med hälften och lägg till tio procent. Enkelt, eller hur? Alltså; 82-32=50 50 delat med två= 25 10% av 25 = 2,5 OK? Sista delen; 25+2,5=27,5C. Så varmt hade vi det igår eftermiddag.
Greensboro ligger i höjd med Gibraltarsund/Nordafrika och där det förmodligen också ganska varmt nu.
Sommarvarmt!
Ni därhemma i Sverige tycker nog att vi blivit ordentligt bortskämda när vi klagar på 10-12dagars regnande och temperaturer på 6-10 grader. Så har vi haft det och tycker att "äntligen" kommer solen. Idag, onsdag, har vi haft strålande solsken och en bit över 20 grader i skuggan. Kan jämföras med en riktigt vacker svensk sommardag.
Jag har sagt det förut och upprepar; det svåra med att komma hem till Sverige igen blir att stå ut med mörkret och regnet.
De flesta av Gustavs fotbollsmatcher har blivit inställda p.g.a regn. (En för att det var risk för regn) Något hysteriska är de faktiskt, de där sydstatsamerikanarna, vad gäller väder och utomhusaktiviteter. Tänk bara på i vintras, när skolan höll stängt, för att det kommit en (1) cm snö på natten. Nåväl, de flesta av de inställda matcherna skall ändå spelas vid ett annat tillfälle, så det blir ett späckat program framöver.
Matcherna spelas på fina gräsplaner som ligger bakom Jamestowns bibliotek, där svenska skolan håller till på onsdagseftermiddagarna.
Jag tycker att det är ett väldigt vackert hus och vill därför gärna visa dessa båda bilder.
I övrigt kan berättas att våra gäster, far-mor och mor-mor Ulla, har haft en " vilodag". Den har mestadels tillbringats i en solstol på altanen, avbruten av en promenad runt i omgivningarna. På kvällen följde de naturligtvis med och tittade på G:s fotbollsmatch. (storförlust;0-8 eller liknande.)
Igår var vi och såg på när skolans Kindergartenelever framförde en musical med djurtema. Det finns sex Kg-klasser med 20-22 barn i varje (2 lärare). Varje klass var klädda i en färg som skulle visa vilket djur de representerade. Gustavs klass var apor och därför alltså klädda i brunt. Det var en väldigt bra musikföreställning och de flesta sjöng med starka stämmor och tycktes gilla att vara på scenen, inte minst vår Gurra G. ( me´ hatten på sne´).
Jag var i så god tid till föreställningen att vaktmästaren (the custodian) fick min hjälp med att placera ut stolarna och jag kunde lägga beslag på de bästa platserna.
Här syns de jätteduktiga 5-6 åringarna strax innan föreställningen startar.
Aporna koncentrerar sig.
Jonathan och Gustav i klassrummet efter föreställningen. De har fått mycket beröm och ser ganska nöjda ut. ( Fullt så nöjda var de inte efter fotbollsmatchen)
Nu är de här!
Resan för damerna gick väldigt bra. Visserligen var de på väg i 18 timmar men det är ju vad man får räkna med för att komma över Atlanten. Annat var det när utvandringen startade från Sverige på mitten av 1800-talet. Då tog båtresan 2-3 månader. Det var dock riktigt nära att de tvingats till en övernattning i Washington. Immigrationstjänstemannen (26 bokstäver) var så pratglad att "gaten" ut till planet var stängd när de kom dit.
En av Gittes arbetskamrater lyckades med sin vädjan till piloten att vänta, tills alla var ombord. Det är nog ganska ovanligt att man rullar tillbaka flygplanstrappan för att låta sena passagerare komma med. Det lyckades damerna med som tur var.
Gitte hade bett mig om att bada barnen tre gånger under tiden hon var i Sverige. Det var anledningen till att vi blev sena ut till flygplatsen. Första badet kl.9, andra klockan 12 och det tredje vid 5-tiden. Barnen var lite svåra att få upp ur karet, så därför fanns inga öppna famnar som tog emot tanterna när de kom till Greensboro.
Dessutom var jag tvungen att tanka på väg ut till flygplatsen, vilket försenade oss ytterligare. Dålig planering kan tyckas, men min tennismatch mot Per-Anders drog också ut på tiden. Efter matchen var han dessutom bussig nog att visa de flotta områdena Sedgefield och Grandover. Det fick bli målet för vår första sigtseeing på måndagen. Huset som Ulla och Birgit står framför, är om inte bland de minsta, så åtminstone inte heller bland de största.
En av Gittes arbetskamrater lyckades med sin vädjan till piloten att vänta, tills alla var ombord. Det är nog ganska ovanligt att man rullar tillbaka flygplanstrappan för att låta sena passagerare komma med. Det lyckades damerna med som tur var.
Gitte hade bett mig om att bada barnen tre gånger under tiden hon var i Sverige. Det var anledningen till att vi blev sena ut till flygplatsen. Första badet kl.9, andra klockan 12 och det tredje vid 5-tiden. Barnen var lite svåra att få upp ur karet, så därför fanns inga öppna famnar som tog emot tanterna när de kom till Greensboro.
Dessutom var jag tvungen att tanka på väg ut till flygplatsen, vilket försenade oss ytterligare. Dålig planering kan tyckas, men min tennismatch mot Per-Anders drog också ut på tiden. Efter matchen var han dessutom bussig nog att visa de flotta områdena Sedgefield och Grandover. Det fick bli målet för vår första sigtseeing på måndagen. Huset som Ulla och Birgit står framför, är om inte bland de minsta, så åtminstone inte heller bland de största.
En stor händelse...
Cheetas hade match mot AllStars idag och Gustav lovade på väg till matchen att idag skulle han minsann vara med.
När jag tidigare frågat vad största anledningen till att han inte vill vara med på någon match, har han sagt att han inte vet vilket mål han skall skjuta mot och att göra självmål, det är verkligen inte kul. Därför lovade jag att vara väldigt tydlig och verkligen visa åt vilket håll de skulle spela.
De minsta barnen spelar på en liten plan, målet är något större än ett innebandymål och fyra utespelare på varje sida. En match består av fyra perioder, ungefär (det varierar något) 5 minuter långa. Man byter inte sida, utan spelar åt samma håll alla perioderna. Om det är pedagogiskt uttänkt eller att det bara "blivit så", det vet jag inte.
Det var bra för Gustav, jag tror han blivit lite förvirrad om han plötsligt skulle göra mål i kassen han nyss försvarat.
En minut innan matchstart, meddelar den nyss fyllda sexåringen, att han minsann inte ville vara med i någon fotbolls-match. Vad gör då pappan, som vet att det skulle vara bra för Gustav på många sätt, för att övertala en sista gång?
Bra eller dåligt, jag vet inte, men mitt löfte om att "du får fem dollar om du spelar" hade den inverkan att han gärna spelade.
Efter ca: 2 minuter ledde Cheetas med 2-0 och den från början ovillige, hade varit den näst siste att "tjonga" på bollen innan den gick i mål. Visst är man framspelare då? Gustav fick ialla fall veta att han gjort två målgivande passningar och var mycket nöjd med det. Hans lag vann med 7-5, coach, föräldrar och spelare var alla nöjda. (Också domaren kände sig nöjd även om han blev fem dollar fattigare)
Här är kompisarna innan matchen. Både Kajsa och jag tror båda; "Att idag är han med".
Uppvärmning, här har jag fortfarande 15 dollar i plånboken.
Snart avspark. Här är Gustav 5 dollar rikare.
Coach Ray har lite pep-talk.
Uppställning för att tacka motståndarna för matchen.
Killen framför Gustav är kompisen Jonathan och lintotten bakom honom är kompisen Filip.
Vill också gärna visa några bilder från deras pianolektioner. Tanten heter Mrs. Stapleton och bor alldeles i närheten. På torsdagar mellan kl.4och halv fem visar hon barnen vad de skall träna på till nästa vecka. Vi har köpt en billig keyboard och den skall de alltså öva på. Pianofröken är väldigt snäll och försöker visa tålamod men otåligheten lyser ibland igenom och det nästan hörs när hon tänker:" I´ll hope they will practice a little bit more before they come here next time".
Själv blir jag helt nervös när jag ser och hör henne instruera Kajsa och Gustav. Klappa takten och trycka på de rätta tangenterna, det är inte mycket jag kan hjälpa dem med de läxorna. Det får bli Gittes ansvar, så fortsätter jag med läsa-skriva-räkna-läxorna.
När jag tidigare frågat vad största anledningen till att han inte vill vara med på någon match, har han sagt att han inte vet vilket mål han skall skjuta mot och att göra självmål, det är verkligen inte kul. Därför lovade jag att vara väldigt tydlig och verkligen visa åt vilket håll de skulle spela.
De minsta barnen spelar på en liten plan, målet är något större än ett innebandymål och fyra utespelare på varje sida. En match består av fyra perioder, ungefär (det varierar något) 5 minuter långa. Man byter inte sida, utan spelar åt samma håll alla perioderna. Om det är pedagogiskt uttänkt eller att det bara "blivit så", det vet jag inte.
Det var bra för Gustav, jag tror han blivit lite förvirrad om han plötsligt skulle göra mål i kassen han nyss försvarat.
En minut innan matchstart, meddelar den nyss fyllda sexåringen, att han minsann inte ville vara med i någon fotbolls-match. Vad gör då pappan, som vet att det skulle vara bra för Gustav på många sätt, för att övertala en sista gång?
Bra eller dåligt, jag vet inte, men mitt löfte om att "du får fem dollar om du spelar" hade den inverkan att han gärna spelade.
Efter ca: 2 minuter ledde Cheetas med 2-0 och den från början ovillige, hade varit den näst siste att "tjonga" på bollen innan den gick i mål. Visst är man framspelare då? Gustav fick ialla fall veta att han gjort två målgivande passningar och var mycket nöjd med det. Hans lag vann med 7-5, coach, föräldrar och spelare var alla nöjda. (Också domaren kände sig nöjd även om han blev fem dollar fattigare)
Här är kompisarna innan matchen. Både Kajsa och jag tror båda; "Att idag är han med". Uppvärmning, här har jag fortfarande 15 dollar i plånboken. Snart avspark. Här är Gustav 5 dollar rikare. Coach Ray har lite pep-talk. Uppställning för att tacka motståndarna för matchen. Killen framför Gustav är kompisen Jonathan och lintotten bakom honom är kompisen Filip.Vill också gärna visa några bilder från deras pianolektioner. Tanten heter Mrs. Stapleton och bor alldeles i närheten. På torsdagar mellan kl.4och halv fem visar hon barnen vad de skall träna på till nästa vecka. Vi har köpt en billig keyboard och den skall de alltså öva på. Pianofröken är väldigt snäll och försöker visa tålamod men otåligheten lyser ibland igenom och det nästan hörs när hon tänker:" I´ll hope they will practice a little bit more before they come here next time".
Själv blir jag helt nervös när jag ser och hör henne instruera Kajsa och Gustav. Klappa takten och trycka på de rätta tangenterna, det är inte mycket jag kan hjälpa dem med de läxorna. Det får bli Gittes ansvar, så fortsätter jag med läsa-skriva-räkna-läxorna.
Idag fyller Gustav 6år & farsan får fara (lagligt)
Kajsa och jag vaknade strax innan kl. 6 i morse. Vi gjorde iordning choklad (O´boy från Sverige) och smörgås och sjöng "Ja må han leva..." så högt att vi till slut väckte Gustav. Han fick många presenter, en raket som kan stiga till nästan 200meter av mor-mor och en modell av "Spirit of St Loius" av mor-far. Han blev också väldigt glad över blommorna. Ännu mer blir det när farmor kommer på söndag.
Gustav kändes väldigt varm på natten och när jag kollade tempen var den över 38 grader. Han kändes också varm på morgonen men termometern visade ingen feber. Han ville ju så gärna bli firad i skolan, sitta i Ms Gibson´s knä
och lyssna när klasskompisarna hurrade. Vid 11-tiden ringde de från skolan och sa att Gustav hade huvudvärk så jag åkte och hämtade honom. Huvudvärken var nog egentligen "LTC-need" som hans fröken säger. Bokstäverna står för Love Tender Care- helt enkelt lite kärlek och omtanke. Det tycker jag vi skall införa därhemma. "Omtankesdagar" då barnen kan få lov att känna sig lite extra ompysslade.
V
Gustav åt sin lunch-box hemma vid köksbordet istället för i skolans cafeteria.
Sedan tog han en stol och satte sig på trappan för att vänta på Kajsa. Lägg märke till blommorna som han tog med ut. Han gillar dem verkligen.
Flyttar man till North Carolina har man 60 dagar på sig att ta ett NC-körkort. Jag tror att jag klarade gränsen precis. Vi kom ju hit den 20 augusti och...ja, ja, drygt 60 dagar är det väl. Teorihäftet (det är verkligen ett häfte, ingen bok) är 5 mm. tjockt (tunt). Provet består av 25 flervalsfrågor varav 20 måste besvaras rätt.Uppkörningen tar ca:5 min. och det viktigaste där, är att klara av en "three-point-turn" och att kunna backa rakt i ca: tio meter. Detta klarade jag och fick alltså mitt amerikanska körkort
Kanske inte så konstigt att fyra gånger så många människor dör i trafiken här jämfört med Sverige. Befolkningsmängden är ungefär densamma, faktiskt en halv miljon färre här. Gränsen för rattfylla går vid 0,8 promille och du kan dricka ganska mycket innan du når den gränsen. Detta och att 16-åringar får ta körkort , bidrar säkert till de höga antalet omkomna. En bekant berättade om att en kompis till honom hade blivit stoppad av polisen på väg hem från en fest. Han hade druckit en flaska vin och 7-8 starköl, så han blev lite orolig när han skulle blåsa. Provet visade på 0,7, så polisen tackade för sig och önskade fortsatt trevlig kväll.
Naturligtvis inget att rekommendera detta stora alkoholintag och det visar att det krävs mycket för att nå gränsen. Ingen är en bra bilförare efter att ha druckit så där mycket.
Nu kan tanterna ialla fall åka lugnare när de kommer. De kommer att åka med en som är nykter OCH har körkort.
Svenska skolan & fotbollsträning
Efter två veckors regnande blev det sommarvarmt på e.m. 25C. Dejligt! Skolbussen kom precis som den brukar, bromsarna gnisslade härutanför exakt kl.14:42. Drog av pannkakorna från plattorna och rusade ut för att ta en bild av syskonen.( Lyckades tyvärr inte vrida bilden) Det där med pannkakorna nämner jag för att ni skall veta att jag sköter om barnen på bästa sätt.
Kajsa sa redan utanför huset " Mmm, det luktar pannkakor, mums"
Gustav kollar postlådan, jodå, det fanns ett födelsedagskort för imorgon. Detta var från morfar.
Den röda flaggan ni ser på lådan används när man själv har lagt brev som skall skickas iväg. Alltså ingen flaggning när posten kommit, som jag trodde tidigare. Det finns inga brevlådor "ute på stan" som i Sverige. Det behövs ju faktiskt inte. Postkontoren här liknar våra svenska postkontor som de såg ut på 60-70-talet. Mycket kala, mycket "Perstorpsplattor" (på engelska, någon?), affischer som hänger snett och med personal som inte har det minsta bråttom. De är visserligen vänliga men jobbar inte så de blir sressade. Det blir däremot kunderna allteftersom köerna växer. 
Efter maten blev jag övertalad att, som de sa: "gå ut i det fina vädret och ha lite kul". Jag tyckte det lät bra och därför glömde vi både skolläxan och pianopläxan. Gustav skulle på sin fotbollsträning och Kajsa till svenska skolan. Anna-Lena tog både sin egen grabb Jonathan och Gustav till träningen. (Fick senare veta att Gustav varit med på vissa delar av träningspasset. Tillräckligt för att vara glad för målet han gjorde vid tvåmålsspelet.)
Svenska skolan håller till i källaren på Jamestowns bibliotek. Vi har totalt 15 barn (två fattas på bilden) mellan sex och tolv år. Lärare är, förutom jag själv, också Anette Oom som jobbade i de yngre årskurserna hemma i Göteborg. Vi träffas varje onsdagskväll mellan halv sex och sju.
Denna terminen har vi mest ägnat åt att repetera en pjäs som handlar om några svenska familjer som emigrerade till USA i slutet av 1800-talet. Barnen skall spela upp pjäsen för sina föräldrar och syskon i slutet av maj. Vi hade högläsning ur boken i höstas och pratade då mycket om orsakerna till varför så många människor flyttade.
Av Sveriges ca:5 miljoner invånare flyttade 1,2 miljoner utomlands under en 40-årsperiod vid förra sekelskiftet.
Kanske inte så konstigt att många drog till USA, här fick man nämligen "låna" 160 acres jord (65 ha) .
Brukade man fortfarande marken efter fem år , så fick man den. Prata om anledning för fattiga småbrukare från Sverige att leta sig hit.
Våra nutida bekymmer är av en helt annan karaktär; "Skall vi åka till Disney-World nu eller till hösten?" Jag tror verkligen att de allra flesta av våra barn i skolan förstår skillnaden mellan nu och då.
BTW (by the way) Imorgon, idag när ni läser det här, fyller Gustav 6 år. Kajsa och jag skall uppvakta honom med blomma och frukost på sängen. Därför: Godnatt! / Roger
Lediga från skolan. (Teachers workday)
Lite märkligt att kalla en dag då barnen inte är i skolan för "Teachers workday". Lärarna arbetar förmodligen mer då eleverna är där. Hemma kallar vi det för "studiedag"- det är nog inte så mycket bättre.
Barnen tycker det är tomt utan mamma, men dagarna går ändå fort. På söndagen, efter en väldigt sen frukost (morgenmad) lekte Kajsa med Sandra. Gustav och jag roade oss med lådbilsåkning och kortspel. På eftermiddagen kom Amanda. Hon ville gärna ha sovmorgon på måndagen (hennes mamma Helena och syster Sofia skulle upp tidigt) så därför bestämdes att Amanda skulle sova över hos oss.
Efter att barnen hade ätit massor av min köttfärssås, som för övrigt är godare än Helenas, tränade barnen länge på ett teaterstycke. Bilden är tagen när pjäsen är slut och de bockat och tackat för mina applåder.
Kajsa och Amanda hade väldigt svårt att somna. Sent, föll de i sömn i dubbelsängen. Gustav sov i sin säng och jag i gästrummet. På morgonen såg det ut så här; Gustav i "smörhålet", mellan tjejerna.
På e.m spelade naebodraengen Ryan och Gustav basketbollmatch mot mig. Ryan har lärt ut en del tricks så grabbarna vann klart.
På söndag kommer alltså Gitte tillbaka och har då med sig Birgit (min mor) och Ulla (min ex-svärmor). Det var länge sedan som jag längtade efter att få träffa morsan, men nu skall det skall bli jättekul att få ha tanterna här i två veckor. Återkommer naturligtvis med bilder och rapporter om deras äventyr och förmodade shoppingturer här i North Carolina.
Bowlingkväll.
Imorgon,lördag, åker Gitte till Sverige för att arbete i en uge. Hon är alltså inte hjemme da Gustav har sin födelsedag. Därför feirede vi ham idag med att spille bowling. Vi syntes allesammen att det var riktigt sjovt.
Kajsa och Gustav gjorde "high five" efter vart slag oavsett hvor mange kegler de ramte. Pappa vann klart!!!
( 2 poäng i sista serien)
Man behövde inte beställa i förväg. Det fanns ca: 60 banor i hallen.
Man måste ha skor med glid när man spelar bowling
Känner ni igen sättet att stå på? Händerna långt bak på höfterna, tummarna vända framåt.
Just det, exakt så brukar mamma stå. Gustav gör det precis lika ofta.
De har väldigt kul tillsammans.
Kajsa och Gustav gjorde "high five" efter vart slag oavsett hvor mange kegler de ramte. Pappa vann klart!!!
( 2 poäng i sista serien)
Man behövde inte beställa i förväg. Det fanns ca: 60 banor i hallen.
Man måste ha skor med glid när man spelar bowling Känner ni igen sättet att stå på? Händerna långt bak på höfterna, tummarna vända framåt. Just det, exakt så brukar mamma stå. Gustav gör det precis lika ofta. De har väldigt kul tillsammans.Grattis Erik!!
Skickar ett STORT LYCKA TILL på din 20-årsdag!! Hoppas av hela mitt hjärta att du får en bra dag.
Idag får Far-mor ställa upp som ombud för mig med att förmedla födelsedagspresenten på din 20-årsdag.
Hoppas dagen blir RIKTIGT BRA!!
Kramar från oss alla här i Greensboro.
Verdens sejeste söster!
Hvis nogen skulle väre i tvivl så har jeg verdens sejeste söster. Gå til den länk, hvis du vil se en rigtig vinder!
http://www.flickr.com/photos/23235073@N07/2380843802/
http://www.flickr.com/photos/23235073@N07/2380843802/
Byeung Sik Ahn (Korea) won the 2008 North Pole Marathon which took place at 04:30 GMT on 1st April. The winner of the women's title was Cathrine Due of Denmark. Constant daylight and -29C temperatures greeted competitors at the top of the world.
Cathrine Due and Margit Andersen, the two Danes in the women's event, battled thoughout. However, Due proved the stronger in the latter stages to take the women's title. Kirsty Devonport of Great Britain was third.
Trine var den hurtigste kvinde på 5.37, 16 minutter hurtiger end nummer 2. Ud af 17 deltagere blev Trine nummer 6. Det er en helt fantastisk bedrift og der ligger mange timmers träning bag.
Jeg talte med en meget stolt Jens Due idag!
Stort tillykke Trine - fra en stor beundrer.
Korthårs-killen
Her kommer et billede af Gustav med sin nye frisur. Måske det var 2mm-klipningen som gjorde, at Gustav for förste gang var med på det meste af fodboldsträningen idag. De andre gange har han väret genert, men i dag gik det fint. Håber det går godt for ham på lördag når det er kamp. Jeg kan lige nå at se den kl. 10.30 inden jeg skal med flyet til Göteborg.
Gustav vill vara som Peter!
Vi pratade med storebror Peter, Nanna och Gosealice via Skype (fantastisk innovation) häromdagen. Alltid lika roligt att se dem på skärmen och prata med dem. Alice är såå himla fin och var extra söt med sin lilla hårtofs. Gustav tyckte ändå att den finaste frisyren, det har Peter. Så på Gustavs klara begäran åkte vi och gjorde en "buzz-cut" på honom. "Buzz" är ljudet som maskinen gör när den klipper hårlängden till några millimeter. Tyvärr hr vi ingen bild att visa just nu men han blev verkligen jättefin i sin nya "Peter-frisyr".
Idag hade barnen sin engelskafröken Beth på besök. Hon kommer en timma (drygt) varje tisdag. Jag är ofta i köket och förbereder middagen när hon är här, så jag hör vad de pratar om. Det är verkligen helt fantastiskt vad barnen har lärt sig mycket engelska på de 7 månader vi varit här. Kajsa vill gärna låna böcker om "Cam Jensen" på skolbiblioteket men det får hon inte. Bibliotekarien säger att det är allt för svåra böcker när man går i första klass. Vad hon inte vet, är att Kajsa läst flera böcker om "Cam Jensen" med stor behållning. Hon har fått låna dem av Beth, som ju känner till Kajsas språkliga utveckling. Jag skall prata med Kajsas lärare om saken imorgon. "Ge tösen vad tösen vill ha".
Det är annars helt typiskt för den amerikanska skolan, följ mallen, inga avvikelser från normen. Står det att man skall måla bollen prickig, så får den banne mig inte göras randig. I början var jag fruktansvärt kritisk till skolan här, men har faktiskt ändrat uppfattning till stor del. Klasserna har en exemplarisk arbetsro (betyder;det är tyst i klassrummet). Detta åstadkommer lärarna utan att behöva höja rösten och skälla på barnen. Det räcker att de nämner att eleven blir utan skatt från skattkistan när fredagen kommer. Alla som har skött sig tillräckligt bra under vecka får ta en liten leksak ur en låda. De som inte är godkända blir utan.
När dagen börjar har alla ett grönt kort på sin "behavior-board". Under det gröna finns sedan ett gult, ett orange och till sist ett rött kort. Har du inte tillräckligt med gröna dagar när veckan är slut, så blir du utan en "treasure".
Kajsa har haft grönt kort varje dag utom en sedan hon började skolan här. Mrs. Pressley, hennes lärare, blev något förvånad när Kajsa berättade att hon fått en glass i belöning då hon kom hem med ett "behavior-card" som var gult.
Anna Pressley har dock såpass mycket humor så att hon kunde skratta hjärtligt åt saken. Även Kajsa förstår att tio gula kort inte ger tio glassar eller att tio röda kort ger inte en ny mp3-spelare.
Det är inte så att jag tycker vi skall införa skattkistor i den svenska skolan men däremot försöka få föräldrarna att inse att ansvaret för hur barnen skall lyckas, är minst lika mycket föräldrarnas som skolans.
Det är ofta vi får hem brev från skolan, där lärarna berättar "att om du vill att ditt barn skall lyckas på nästa prov, är det bäst att ni börjar jobba därhemma". Det kommer jag att ta med mig hem till den svenska skolan; Ställ större krav på föräldrarna!!
Hoppas kunna presentera Gustavs Peter-frisyr någon av de närmaste dagarna./kram,knus från Rodge.
Idag hade barnen sin engelskafröken Beth på besök. Hon kommer en timma (drygt) varje tisdag. Jag är ofta i köket och förbereder middagen när hon är här, så jag hör vad de pratar om. Det är verkligen helt fantastiskt vad barnen har lärt sig mycket engelska på de 7 månader vi varit här. Kajsa vill gärna låna böcker om "Cam Jensen" på skolbiblioteket men det får hon inte. Bibliotekarien säger att det är allt för svåra böcker när man går i första klass. Vad hon inte vet, är att Kajsa läst flera böcker om "Cam Jensen" med stor behållning. Hon har fått låna dem av Beth, som ju känner till Kajsas språkliga utveckling. Jag skall prata med Kajsas lärare om saken imorgon. "Ge tösen vad tösen vill ha".
Det är annars helt typiskt för den amerikanska skolan, följ mallen, inga avvikelser från normen. Står det att man skall måla bollen prickig, så får den banne mig inte göras randig. I början var jag fruktansvärt kritisk till skolan här, men har faktiskt ändrat uppfattning till stor del. Klasserna har en exemplarisk arbetsro (betyder;det är tyst i klassrummet). Detta åstadkommer lärarna utan att behöva höja rösten och skälla på barnen. Det räcker att de nämner att eleven blir utan skatt från skattkistan när fredagen kommer. Alla som har skött sig tillräckligt bra under vecka får ta en liten leksak ur en låda. De som inte är godkända blir utan.
När dagen börjar har alla ett grönt kort på sin "behavior-board". Under det gröna finns sedan ett gult, ett orange och till sist ett rött kort. Har du inte tillräckligt med gröna dagar när veckan är slut, så blir du utan en "treasure".
Kajsa har haft grönt kort varje dag utom en sedan hon började skolan här. Mrs. Pressley, hennes lärare, blev något förvånad när Kajsa berättade att hon fått en glass i belöning då hon kom hem med ett "behavior-card" som var gult.
Anna Pressley har dock såpass mycket humor så att hon kunde skratta hjärtligt åt saken. Även Kajsa förstår att tio gula kort inte ger tio glassar eller att tio röda kort ger inte en ny mp3-spelare.
Det är inte så att jag tycker vi skall införa skattkistor i den svenska skolan men däremot försöka få föräldrarna att inse att ansvaret för hur barnen skall lyckas, är minst lika mycket föräldrarnas som skolans.
Det är ofta vi får hem brev från skolan, där lärarna berättar "att om du vill att ditt barn skall lyckas på nästa prov, är det bäst att ni börjar jobba därhemma". Det kommer jag att ta med mig hem till den svenska skolan; Ställ större krav på föräldrarna!!
Hoppas kunna presentera Gustavs Peter-frisyr någon av de närmaste dagarna./kram,knus från Rodge.
Bilresa till Atlanta, Georgia (27-29 mars) Nytt försök.
Atlanta ligger 450km från Greensboro och bilresan tog ungefär 5 timmar. Tre eller fyra-filig motorväg hela vägen, stundtals mycket trafik, men tempot på vägarna är ganska lugnt här. Visserligen ligger de flesta i ca:10 mph fortare än tillåtet men fortare än 75 mph (120 km/tim) är det nästan ingen som kör. Visserligen är böterna inte alls så höga som därhemma, så skillnaden beror nog på att här syns poliserna mycket oftare. Dessutom är det är mycket vanligt med "osynliga" d.v.s. civila polisbilar.
Vi hade lånat en GPS av Gittes arbetskamrat och den tog oss direkt till "Rennaissance Downtown". (En GPS skulle verkligen vara bra att ha).
Fotot här nedan visar vyn från vårt fönster och längst upp i den runda byggnade i mitten finns en roterande restaurang. Där var vi och åt den första kvällen, vilket vi alla tyckte var väldigt spännade.
När Olympiaden var i Atlanta 1996, blev den kallad " Coca-Cola-olympiaden". Världens mest kända varumärke fyller 122 år i år. Detta och mycket annat fick vi veta på Coca-Cola museet, som vi besökte på f.m. Vi vuxna tyckte historien om hur lanseringen gick till, strider om rättigheter till namnet o.s.v. var det intressanta. Titta på bilden på Kajsa & Gustav så förstår ni vad de tyckte var bäst. Obegränsad provsmakning av olika Coca- Cola produkter från världens alla hörn. Överraskande nog så drack de ändå inte särskilt mycket. Det är fortfarande ganska lätt att få dem att dricka vatten istället för det söta.
Vi började fredagen med en riktigt "dejlig morgenmad" på hotellet och promenerade sedan till Coca-Cola museét.
Alldeles bredvid ligger Georgia Aquarium, vilket lär vara världens största. I en tank kan man se tre Belugavalar som väger över 500kg/st och de hade ganska gott om utrymme att simma runt i. Det största akvariet rymmer mer än
24 miljoner liter vatten. Bland mängder av fiskar i olika färger och storlekar fanns det också tre stora Whalesharks.
(Heter de kanske Sharkwhales? Kajsa minns, inte jag) Otroligt många människor, men ändå hyfsat lätt att komma fram för att titta på vad man ville se.
Även om vårt hotell låg bara ca: 25 min promenad från attraktionerna ,är det långt för trötta barnafötter. Vad gör man då? Jo, man låter seniormedborgaren på snabba fötter gå (småspringa) för att hämta bilen. Det blev uppskattat så det gjorde jag gärna.
Vi sov länge på lördagsmorgonen och efter ännu en rejäl morgenmad letade vi oss fram till Stone Mountain Park.
Det är ett stort rekreationsområde med camping, vandringsleder, kanotpaddling, stora gräsplaner för bollspel och lekar m.m. Mest känt är det ändå för den fantastiska reliefen av de tre sydstatsgeneralerna från inbördeskriget.
Vi stod länge och funderade hur konstnären burit sig åt för att kunna arbeta längs den kala klippväggen. När vi sedan fick veta att konstverket färdigställdes på 1970-talet försvann lite av prestationen. Bilden är visserligen fantastisk men hade varit än mer imponerande om bildhuggaren utfört arbetet hängande med ett rep om livet.
Den stora aktiviteten för tillfället, är att försöka stå på händer så bra som möjligt. Gustav är väldigt duktig på det, men Kajsa, envis som hon är, har gjort stora framsteg. Familjetävlingen om "best performance" vanns dock av Gitte. Hon var ju också bara 40år då bilden togs.
Efter hemresa i regn och sjunkande temperatur (från 23 till 4 grader) skyndade jag iväg får att köpa blommor till nästa dags firande av 41-åringen.
Innan vi for till Atlanta hade vi beställt champange-brunch på "Grandover-resort" . Det är ett lyxigt ställe som ligger bara 10 minuter från där vi bor. Våra kompisar Helena och Per-Anders har varit där och tipsade oss om att deras brunch är något alldeles extra. Det var den också, särskilt när serveringen började först 11:30 och vi kom dit på fastande mage. Som bilderna visar hade vi klätt oss fina för att hylla födelsedagsbarnet. Det verkar som hon njöt av champagnen och jordgubbarna.
Bilden här nedan har inget med vår Atlantaresa att göra. Vill ändå visa den så ni kan se hur fin Gustav är i sina nya fotbollskläder. Till helgen är det match mot Cosmos. Hoppas han vill vara med då!
Vi hade lånat en GPS av Gittes arbetskamrat och den tog oss direkt till "Rennaissance Downtown". (En GPS skulle verkligen vara bra att ha).
Fotot här nedan visar vyn från vårt fönster och längst upp i den runda byggnade i mitten finns en roterande restaurang. Där var vi och åt den första kvällen, vilket vi alla tyckte var väldigt spännade.
När Olympiaden var i Atlanta 1996, blev den kallad " Coca-Cola-olympiaden". Världens mest kända varumärke fyller 122 år i år. Detta och mycket annat fick vi veta på Coca-Cola museet, som vi besökte på f.m. Vi vuxna tyckte historien om hur lanseringen gick till, strider om rättigheter till namnet o.s.v. var det intressanta. Titta på bilden på Kajsa & Gustav så förstår ni vad de tyckte var bäst. Obegränsad provsmakning av olika Coca- Cola produkter från världens alla hörn. Överraskande nog så drack de ändå inte särskilt mycket. Det är fortfarande ganska lätt att få dem att dricka vatten istället för det söta.
Vi började fredagen med en riktigt "dejlig morgenmad" på hotellet och promenerade sedan till Coca-Cola museét.
Alldeles bredvid ligger Georgia Aquarium, vilket lär vara världens största. I en tank kan man se tre Belugavalar som väger över 500kg/st och de hade ganska gott om utrymme att simma runt i. Det största akvariet rymmer mer än
24 miljoner liter vatten. Bland mängder av fiskar i olika färger och storlekar fanns det också tre stora Whalesharks.
(Heter de kanske Sharkwhales? Kajsa minns, inte jag) Otroligt många människor, men ändå hyfsat lätt att komma fram för att titta på vad man ville se.
Även om vårt hotell låg bara ca: 25 min promenad från attraktionerna ,är det långt för trötta barnafötter. Vad gör man då? Jo, man låter seniormedborgaren på snabba fötter gå (småspringa) för att hämta bilen. Det blev uppskattat så det gjorde jag gärna.
Vi sov länge på lördagsmorgonen och efter ännu en rejäl morgenmad letade vi oss fram till Stone Mountain Park.
Det är ett stort rekreationsområde med camping, vandringsleder, kanotpaddling, stora gräsplaner för bollspel och lekar m.m. Mest känt är det ändå för den fantastiska reliefen av de tre sydstatsgeneralerna från inbördeskriget.
Vi stod länge och funderade hur konstnären burit sig åt för att kunna arbeta längs den kala klippväggen. När vi sedan fick veta att konstverket färdigställdes på 1970-talet försvann lite av prestationen. Bilden är visserligen fantastisk men hade varit än mer imponerande om bildhuggaren utfört arbetet hängande med ett rep om livet.
Den stora aktiviteten för tillfället, är att försöka stå på händer så bra som möjligt. Gustav är väldigt duktig på det, men Kajsa, envis som hon är, har gjort stora framsteg. Familjetävlingen om "best performance" vanns dock av Gitte. Hon var ju också bara 40år då bilden togs.
Efter hemresa i regn och sjunkande temperatur (från 23 till 4 grader) skyndade jag iväg får att köpa blommor till nästa dags firande av 41-åringen.
Innan vi for till Atlanta hade vi beställt champange-brunch på "Grandover-resort" . Det är ett lyxigt ställe som ligger bara 10 minuter från där vi bor. Våra kompisar Helena och Per-Anders har varit där och tipsade oss om att deras brunch är något alldeles extra. Det var den också, särskilt när serveringen började först 11:30 och vi kom dit på fastande mage. Som bilderna visar hade vi klätt oss fina för att hylla födelsedagsbarnet. Det verkar som hon njöt av champagnen och jordgubbarna.
Bilden här nedan har inget med vår Atlantaresa att göra. Vill ändå visa den så ni kan se hur fin Gustav är i sina nya fotbollskläder. Till helgen är det match mot Cosmos. Hoppas han vill vara med då!
Försvunnet, borta, väck!!
Igår satt jag flera timmar och skrev och satte in bilder från vår Atlantaresa och från Gittes födelsedag. När man är klar med text & bilder trycker man på "spara & publicera". Så gjorde jag och sedan dess har inte det synts till.
Har läst att Blogg.se har haft problem med verksamheten (verktygen kallar de det) ett tag. Väntar därför ett tag innan jag gör om Atlanta-berättelsen. Kanske dyker det jag gjorde igår upp på sidan snart.
Har läst att Blogg.se har haft problem med verksamheten (verktygen kallar de det) ett tag. Väntar därför ett tag innan jag gör om Atlanta-berättelsen. Kanske dyker det jag gjorde igår upp på sidan snart.
